Luis Federico Leloir – Wikipedia

Luis Federico Leloir Nobelpristagare i kemi 1970
Luis Federico Leloir, .
Född6 september 1906[1][2][3]
Paris[4]
Död2 december 1987[1][3][5] (81 år)
Catamarca ​eller ​Buenos Aires
BegravdCementerio de La Recoleta
Medborgare iArgentina[6] och Frankrike[6]
Utbildad vidmedicinska fakulteten vid Universitetet i Buenos Aires
SysselsättningLäkare, universitetslärare, fysiker, biokemist, kemist
ArbetsgivareUniversity of Washington
Universitetet i Cambridge (1936–1937)[7]
Washington University in St. Louis (1943–1944)
Columbiauniversitetet (1944–1945)
Instituto Leloir (1947–1987)[8]
Universitetet i Buenos Aires (1958–1987)[8]
Barn2
Utmärkelser
Gairdner Foundation International Award (1966)[9]
Hedersdoktor vid universitetet i Granada (1967)[10]
Louisa Gross Horwitz-priset (1967)[11]
Nobelpriset i kemi (1970)[12][13]
Utländsk ledamot av Royal Society (1972)[14]
Hederslegionen (1982)[9]
Fellow of the World Academy of Sciences (1983)
Konexpris för briljans (1983)[15][16]
Storkors av Bernardo O'Higgins-orden
Redigera Wikidata

Luis Federico Leloir, född 6 september 1906 i Paris, Frankrike, död 2 december 1987 i Buenos Aires, Argentina, var en argentinsk läkare och biokemist, som var professor i Buenos Aires. I sin forskning gjorde han upptäckter av sockernukleotider och deras roll vid kolhydratomsättningen. För detta tilldelades han 1970 Nobelpriset i kemi.[17]

Hans forskning om sockernukleotider, kolhydratmetabolism och renal hypertoni fick internationell uppmärksamhet och ledde till betydande framsteg när det gäller att förstå, diagnostisera och behandla den medfödda sjukdomen galaktosemi.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Leloirs föräldrar, Federico Augusto Rufino Leloir Bernal och Hortensia Aguirre de Leloir, reste från Buenos Aires till Paris i mitten av 1906 med avsikt att behandla Federicos sjukdom. Federico dog dock i slutet av augusti, och en vecka senare föddes Luis i ett gammalt hus på 81 Víctor Hugo Road i Paris, några kvarter från Triumfbågen.[18] Efter att ha återvänt till Argentina 1908 bodde Leloir tillsammans med sina åtta syskon på familjens omfattande egendom El Tuyú som hans farföräldrar hade köpt efter sin invandring från Baskien i norra Spanien. El Tuyú omfattar 400 km2 sandmark längs kusten från San Clemente del Tuyú till Mar de Ajó som sedan dess har blivit en populär turistattraktion.[19]

Under sin barndom började Leloir att med särskilt intresse observera naturfenomen, vilket gav inblick i sambanden mellan naturvetenskap och biologi. Hans utbildning skedde i Escuela General San Martín (grundskola), Colegio Lacordaire (gymnasium) och under några månader vid Beaumont College i England. Hans betyg var ospektakulära, och hans första tid på college slutade snabbt när han övergav sina arkitektoniska studier som han hade börjat i Paris École Polytechnique.[20]

Under 1920-talet uppfann Leloir salsa golf (golfsås). Efter att ha serverats räkor med den vanliga såsen under lunchen med en grupp vänner på Ocean Club i Mar del Plata, kom Leloir med en märklig kombination av ketchup och majonnäs för att krydda sin måltid. Med de ekonomiska svårigheter som senare plågade Leloirs laboratorier och forskning skulle han skämta: "Om jag hade patenterat den såsen skulle vi ha mycket mer pengar till forskning just nu."[21][22]

År 1943 gifte sig Leloir med Amelia Zuberbuhler och skulle senare få en dotter som också hette Amelia.

Familjen Leloirs mausoleum i La Recoleta Cemetery.

Leloir dog i Buenos Aires den 2 december 1987 av en hjärtattack strax efter att ha återvänt till sitt hem från laboratoriet och är begravd på La Recoleta-kyrkogården.

Karriär och vetenskapligt arbete[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha återvänt till Argentina fick Leloir sitt argentinska medborgarskap och började arbeta vid institutionen för medicin vid universitetet i Buenos Aires i hopp om att få sin doktorsexamen, som dock krävde fyra försök för att klara anatomiprov.[23] Han fick slutligen sitt diplom 1932 och började en tjänst på Hospital de Clínicas och sin medicinska praktik på Ramos Mejía-sjukhuset där han bestämde sig för att ägna sig åt forskning i laboratoriet.[18]

År 1933 träffade han Bernardo Houssay, som rekommenderade Leloir att i sin doktorsavhandling undersöka suprarenalkörtlarna och kolhydratmetabolismen. Houssay skulle 1947 komma att vinna Nobelpriset i fysiologi eller medicin. De båda hade ett långvarigt samarbete och i sin föreläsning efter att ha tilldelats Nobelpriset hävdade Leloir att "hela hans forskningskarriär har påverkats av en person, professor Bernardo A. Houssay".[18][24]

Efter bara två år fick Leloir erkännande av University of Buenos Aires för att ha producerat den bästa doktorsavhandlingen. Han kände dock att hans kunskaper inom områden som fysik, matematik, kemi och biologi var svaga och fortsatte att delta i kurser vid universitetet som deltidsstudent. År 1936 reste han till England för att påbörja avancerade studier vid University of Cambridge, under handledning av Sir Frederick Gowland Hopkins, som hade fått Nobelpriset 1929 för sitt arbete inom fysiologi och för att ha klarlagt vitaminernas kritiska roll för att upprätthålla god hälsa. Leloirs forskning vid biokemiska laboratoriet i Cambridge koncentrerades till enzymer, mer specifikt effekterna av cyanid och pyrofosfat på bärnstensdehydrogenas och nu började han specialisera sig på att undersöka kolhydratmetabolism.

Leloir återvände till Buenos Aires 1937 efter sin korta vistelse i Cambridge, men hans återkomst till Argentina skedde mitt i konflikt och stridigheter. Houssay hade av militärregeringen, ledd av Pedro Pablo Ramírez, avstängts från universitetet i Buenos Aires[25] för att han undertecknat en offentlig petition mot nazistregimen i Tyskland. Leloir flydde till USA, där han tillträdde som docent vid institutionen för farmakologi vid Washington University, St. Louis, där han samarbetade med Carl Cori och Gerty Cori och därefter med David E. Green vid College of Physicians and Surgeons, Columbia University som forskningsassistent.[26] Leloir skulle senare kreditera Green för att ha gett honom initiativet att etablera sin egen forskning i Argentina.[18]

År 1945 avslutade Leloir sin exil och återvände till Argentina för att arbeta under Houssay vid Instituto de Investigaciones Bioquímicas de la Fundación Campomar, som Leloir skulle styra från dess skapande 1947.[27] Under de sista åren av 1940-talet skulle Leloirs experiment förklara det kemiska ursprunget till sockersyntes i jäst samt oxidationen av fettsyror i levern. Tillsammans med J.M. Muñoz producerade han ett aktivt cellfritt system inom vetenskaplig forskning. Det hade ursprungligen antagits att för att studera en cell kunde forskare inte skilja den från sin värdorganism, eftersom oxidation endast kunde ske i intakta celler.[28]

År 1947 hade han bildat ett team som undersökte och upptäckte varför en felaktig njure och angiotensin medverkade till att orsaka högt blodtryck.[29] Samma år gjorde hans kollega Caputto, i sina undersökningar av bröstkörteln, upptäckter angående kolhydratlagring och dess efterföljande omvandling till en reservenergiform i organismer.

Kemisk struktur av galaktos. Leloir och hans team upptäckte att patienter vid galaktosemi saknade det nödvändiga enzymet (Galaktos-1-fosfaturidylyltransferas) för att omvandla oanvändbar galaktos till användbar glukos.

I början av 1948 identifierade Leloir och hans team de sockernukleotider som var grundläggande för metabolismen av kolhydrater,[30] vilket gjorde Instituto Campomar till en biokemiinstitution som var välkänd över hela världen. Omedelbart därefter mottog Leloir Argentine Scientific Society Prize, en av de många utmärkelser han skulle få både i Argentina och internationellt. Under denna tid ägnade sig hans team åt studier av glykoproteiner, vilket belyste de primära mekanismerna för galaktosmetabolism[31][32] [33] (nu kallad Leloir-vägen[34]) och bestämde orsaken till galaktosemi, en allvarlig genetisk störning som resulterar i laktosintolerans.

Året därpå nådde han en överenskommelse med Rolando García, dekanus för Faculty of Exact and Natural Sciences vid universitetet i Buenos Aires, som utsåg Leloir, Carlos Eugenio Cardini och Enrico Cabib till titulära professorer i universitetets nygrundade biokemiska institut.

Under sina senare år fortsatte Leloir att studera glykogen[35][36]och andra aspekter av kolhydratmetabolismen.[37] År 1983 blev Leloir en av grundarna av Third World Academy of Sciences.

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Lorenzano, Julio César. Por los caminos de Leloir. Editorial Biblos; 1a edition, July 1994. ISBN 9-5078-6063-0
  • Zuberbuhler de Leloir, Amelia. Retrato personal de Leloir. Vol. 8, No. 25, pp. 45-46, 1983.
  • Nachón, Carlos Alberto. Luis Federico Leloir: ensayo de una biografía. Bank Foundation of Boston, 1994.

Utmärkelser och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

[Redigera Wikidata]

Asteroiden 2548 Leloir är uppkallad efter honom.[38]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Luis Federico Leloir, 22 mars 2022.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Encyclopædia Britannica, Luis Federico Leloir, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Luis Federico Leloir, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Gran Enciclopèdia Catalana, Grup Enciclopèdia Catalana, Luis Federico Leloir.[källa från Wikidata]
  4. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Лелуар Луис Федерико”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ Find a Grave, Luis F. Leloir Aguirre, läs online.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] läs online, www.larousse.fr .[källa från Wikidata]
  7. ^ läs online, www.bioc.cam.ac.uk .[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b] Complete Dictionary of Scientific Biography, Charles Scribner's Sons, 2008, ISBN 978-0-684-31559-1.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c d] NNDB.[källa från Wikidata]
  10. ^ [a b] läs online, archivo.ugr.es .[källa från Wikidata]
  11. ^ [a b] läs online, www.cuimc.columbia.edu .[källa från Wikidata]
  12. ^ [a b] The Nobel Prize in Chemistry 1970, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  13. ^ [a b] Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 februari 2021.[källa från Wikidata]
  14. ^ [a b] List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 215, läs online.[källa från Wikidata]
  15. ^ [a b] Luis Federico Leloir (på spanska), Fundación Konex, läs online.[källa från Wikidata]
  16. ^ [a b] läs online, www.fundacionkonex.org , läst: 30 september 2022.[källa från Wikidata]
  17. ^ ”Biography of Luis Leloir”. Nobelprize.org. https://www.nobelprize.org/prizes/chemistry/1970/leloir/biographical/. Läst 7 juni 2010. 
  18. ^ [a b c d] Leloir, Luis (1983). ”Far Away and Long Ago”. Annual Review of Biochemistry (Annual Reviews) 52: sid. 1–15. doi:10.1146/annurev.bi.52.070183.000245. PMID 6351722. 
  19. ^ ”Historia de San Clemente del Tuyú: Historia de la ciudad y la zona” (på spanska). WelcomeArgentina. https://www.welcomeargentina.com/sanclementedeltuyu/historia.html. Läst 28 oktober 2020. 
  20. ^ ”Cientificos Argentinos Distinguidos Con El Premio Nobel En Ciencia”. Arkiverad från originalet den 29 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160729181831/http://www.oni.escuelas.edu.ar/olimpi98/ConociendoNuestraCiencia/nobel%20leloir.html. 
  21. ^ Pedro Tesone (2006). ”Luis Federico Leloir”. Sociedad Argentina de Diabetes. Arkiverad från originalet den 10 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070210054606/http://diabetes.org.ar/resena_historica.php. Läst 19 mars 2007. 
  22. ^ ”Salsa golf: la curiosa historia del invento gastronómico de un Premio Nobel argentino” (på spanska). infobae.com. 5 september 2017. https://www.infobae.com/tendencias/2017/09/05/salsa-golf-la-historia-del-invento-gastronomico-de-un-premio-nobel-argentino/. Läst 9 november 2022. 
  23. ^ Valeria Roman. ”A cien años del nacimiento de Luis Federico Leloir”. Clarín. Arkiverad från originalet den 17 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070617073811/http://www.clarin.com/diario/2006/08/27/sociedad/s-01259864.htm. Läst 30 maj 2022. 
  24. ^ Luis Leloir. ”Nobel lecture – Two decades of research on the biosynthesis of saccharides”. https://www.nobelprize.org/prizes/chemistry/1970/leloir/lecture/. 
  25. ^ ”Bernardo Houssay Biographical”. https://www.nobelprize.org/prizes/medicine/1947/houssay/biographical/. 
  26. ^ Green, D E; Leloir, L F; Nocito, V (1945). ”Transaminases”. J. Biol. Chem. 161 (2): sid. 559–582. doi:10.1016/S0021-9258(17)41491-8. PMID 21006939. 
  27. ^ Ariel Barrios Medina. ”Luis Federico Leloir (1906-1987): un esbozo biográfico” (på spanska). Arkiverad från originalet den 23 april 2008. https://web.archive.org/web/20080423235858/http://www.houssay.org.ar/hh/bio/leloir.htm. Läst 12 april 2008. 
  28. ^ Kresge, Nicole (13 maj 2005). ”Luis F. Leloir and the Biosynthesis of Saccharides”. The Journal of Biological Chemistry (American Society for Biochemistry and Molecular Biology) 280 (19): sid. 158–160. doi:10.1016/S0021-9258(20)67598-6. http://www.jbc.org/content/280/19/e16.full.pdf+html. 
  29. ^ "The Substance Causing Renal Hypertension"(E. Braun-Menedez, J.C. Fasciolo, L.F. Leloir, J.M. Muñoz)The Journal of Physiology(1940) no.98 pg.283-298
  30. ^ Cardini, C. E.; Paladini, A. C.; Caputto, R.; Leloir, L. F. (1950). ”Uridine Diphosphate Glucose: The Coenzyme of the Galactose–Glucose Phosphate Isomerization”. Nature 165 (4188): sid. 191–192. doi:10.1038/165191a0. 
  31. ^ Trucco, R.E.; Caputto, R; Leloir, L.F.; Mittelman, N (1948). ”Galactokinase”. Arch. Biochem. 18 (1): sid. 137–146. PMID 18871223. 
  32. ^ Caputto, R; Leloir, L.F.; Trucco, R.E.; Cardini, C.E.; Paladini, A C (1949). ”The enzymatic transformation of galactose into glucose derivatives”. J. Biol. Chem. 179 (1): sid. 497–498. doi:10.1016/S0021-9258(18)56863-0. PMID 18119268. 
  33. ^ Leloir, Luis F. (1951). ”The enzymatic transformation of uridine diphosphate glucose into a galactose derivative”. Archives of Biochemistry and Biophysics 33 (2): sid. 186–190. doi:10.1016/0003-9861(51)90096-3. PMID 14885999. 
  34. ^ Holton JB, Walter JH, and Tyfield LA. "Galactosemia" in The Metabolic and Molecular Bases of Inherited Disease, 8th edition, 2001. Scriver, Beaudet, et al., McGraw-Hill, vol I, chapter 72, p.1553-1587.
  35. ^ Mordoh J, Leloir LF, Krisman CR (januari 1965). ”In vitro Synthesis of Particulate Glycogen”. Proc. Natl. Acad. Sci. U.S.A. 53 (1): sid. 86–91. doi:10.1073/pnas.53.1.86. PMID 14283209. 
  36. ^ Parodi AJ, Krisman CR, Leloir LF, Mordoh J (september 1967). ”Properties of synthetic and native liver glycogen”. Arch. Biochem. Biophys. 121 (3): sid. 769–78. doi:10.1016/0003-9861(67)90066-5. PMID 6078102. 
  37. ^ Zorreguieta, Angeles; Ugalde, Rodolfo A.; Leloir, Luis F. (1985). ”An intermediate in cyclic β1–2 glucan biosynthesis”. Biochemical and Biophysical Research Communications 126 (1): sid. 352–357. doi:10.1016/0006-291X(85)90613-8. PMID 3970697. 
  38. ^ Schmadel, Lutz D. (2003). Dictionary of Minor Planet Names – (2548) Leloir. Springer Berlin Heidelberg. sid. 208. ISBN 978-3-540-29925-7. https://link.springer.com/referenceworkentry/10.1007/978-3-540-29925-7_2549. Läst 20 juni 2018 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Luis_Federico_Leloir&oldid=54181325”