French
DeutschLöpning 4 × 400 meter – Wikipedia
4 × 400 meter löpning är en friidrottsgren såväl vid de Olympiska sommarspelen som vid världsmästerskap. Den långa stafetten är traditionellt den gren som avslutar ett friidrottsmästerskap.
Totalt springer löparna 500 meter på individuella banor, d.v.s. hela första sträckan och hundra meter av andra sträckan innan löparna går över till gemensamma banor. Vid växlingarna har lagen 20 meter på sig att växla över pinnen till nästa löpare. Det är inte lika vanligt med överväxlingar i den långa stafetten som det är i den korta på 4 x 100 meter. Däremot kan det bli trångt vid växlingarna när flera lag kommer in samtidigt.
På herrsidan har USA, precis som på 400 meter slätt och på 400 meter häck, varit den helt dominerande nationen. De elva snabbaste tiderna på 4 x 400 meter har löpts av amerikanska lag. Det nuvarande världsrekordet lyder på 2.54,29 och noterades av ett lag som bestod av Andrew Valmon, Quincy Watts, Harry Reynolds och Michael Johnson. Amerikanska lag har abonnerat på OS- och VM-titlarna i modern tid. Den enda gången de fått se sig besegrade, utan att de själva tappat stafettpinnen eller dylikt, var i VM 1991 när den brittiske häcklöparen Kriss Akabusi kämpade ned Antonio Pettigrew på upploppet och förde Storbritannien till segern. I EM-sammanhang dominerade länge Västtyskland, bland annat vann landet medalj i 11 raka EM-finaler (1954-1990). Den tyska dominansen har sedan förbytts i en brittisk dominans; Storbritannien vann mellan åren 1986 och 2002 fem EM-guld i följd (och var nära ett sjätte men fick till slut nöja sig med silvret i Göteborg 2006). Övriga framstående europeiska stafettlag har varit Sverige (fram till 1950-talet), Frankrike (bland annat fyra EM-guld) och Polen (bronsmedaljör vid senaste VM).
På damsidan var länge Östtyskland den nation som dominerade i den långa stafetten. Vid en tävling i Erfurt 1984 sprang ett östtyskt lag på tiden 3.15,92 - en förbättring av det dåvarande rekordet med tre sekunder. Laget bestod av Gesine Walther, Sabine Busch, Dagmar Neubauer och Marita Koch. Rekordet stod sig till Olympiska sommarspelen 1988 där både segrarna Sovjetunionen och tvåan USA underskred det östtyska rekordet. Det nya världsrekordet är 3.15,17 och laget bestod av Tatjana Ledovskaja, Olga Nazarova, Marija Pinigina och Olga Bryzgina.
Rekord[redigera | redigera wikitext]
Män[redigera | redigera wikitext]
- Uppdaterat den 16 juli 2008
Kvinnor[redigera | redigera wikitext]
- Uppdaterat den 16 juli 2008
Tio snabbaste tiderna på 4 x 400 meter[redigera | redigera wikitext]
Män[redigera | redigera wikitext]
- Uppdaterat den 16 juli 2008
| Rank | Res. | Lag | Datum | Plats |
|---|---|---|---|---|
| 1. | 2.54,29** |  Förenta staterna Andrew Valmon, Quincy Watts, Harry Reynolds och Michael Johnson | 22 augusti 1993 | Stuttgart |
| 2. | 2.55,56 | Förenta staterna LaShawn Merritt, Angelo Taylor, Darold Williamson och Jeremy Wariner | 2 september 2007 | Osaka |
| 3. | 2.55,74 | Förenta staterna Andrew Valmon, Quincy Watts, Michael Johnson och Steve Lewis | 8 augusti 1992 | Barcelona |
| 4. | 2.55,91 | Förenta staterna Otis Harris, Derrick Brew, Jeremy Wariner och Darold Williamson | 28 augusti 2004 | Aten |
| 5. | 2.55,99 | Förenta staterna Lamont Smith, Alvin Harrison, Derek Mills och Anthuan Maybank | 3 augusti 1996 | Atlanta |
| 6. | 2.56,16 A | Förenta staterna Vincent Matthews, Ron Freeman, Larry James och Lee Evans | 20 oktober 1968 | Mexiko stad |
| = | 2.56,16 | Förenta staterna Danny Everett, Steve Lewis, Kevin Robinzine och Harry Reynolds | 1 oktober 1998 | Seoul |
| 8. | 2.56,35* | Förenta staterna Alvin Harrison, Antonio Pettigrew, Calvin Harrison och Michael Johnson | 30 september 2000 | Sydney |
| 9. | 2.56,45 | Förenta staterna Jerome Davis, Antonio Pettigrew, Angelo Taylor och Michael Johnson | 29 augusti 1999 | Sevilla |
| 10. | 2.56,47 | Förenta staterna Jerome Young, Antonio Pettigrew, Chris Jones och Tyree Washington | 10 augusti 1997 | Aten |
| 11. | 2.56,60 |  Storbritannien Iwan Thomas, Jamie Baulch, Mark Richardson och Roger Black | 3 augusti 1996 | Atlanta |
| Under- känt | 2.54,20** | Förenta staterna Jerome Young, Antonio Pettigrew, Tyree Washington och Michael Johnson | 22 juli 1998 | Uniondale |
- År 2004 blev Alvin Harrison avstängd från att tävla efter att ha genomgått ett dopingtest. IAAF beslutade 2004 att stafettguldet från OS 2000 skulle fråntagas Förenta staterna och istället tilldelas Nigeria till följd av Harrisons dopning, varigenom amerikanernas segertid (2.56,35) ogiltigförklarades. IAAF:s beslut annullerades dock 2005 av idrottens skiljedomstol CAS, varför Förenta staterna behållit guldmedaljen (och segertiden), trots att Harrison erkänt dopning. Michael Johnson återlämnade dock sin guldmedalj från tävlingen och under 2008 beslutade IOK att guldet skulle fråntas det amerikanska laget. Storbritannien har för närvarande noterat den elfte främsta tiden genom tiderna i grenen, och är därigenom det främsta icke-amerikanska laget.
Mellan åren 1998 och 2008 löd världsrekordtiden på 2.54,20 men IAAF annullerade rekordet den 12 augusti 2008 eftersom en av lagmedlemmarna (Pettigrew) varit dopad.
Kvinnor[redigera | redigera wikitext]
- Uppdaterat den 16 juli 2008
Framstående tider på enskilda sträckor[redigera | redigera wikitext]
- Michael Johnson sprang sista sträckan i VM-finalen 1993 på tiden 42,91, vilket är den snabbaste sträcktiden någonsin.
- Jeremy Wariner sprang sista sträckan vid VM 2007 i Osaka på 43,10.
- Quincy Watts sprang andra sträckan vid OS 1992 på 43,1.
- Marita Koch sprang sista sträckan vid tävlingen i Erfurt på 47,70.
- Jarmila Kratochvílová sprang sista sträckan vid VM 1983 på 47,75.
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
