Kenya – Wikipedia

Republiken Kenya Jamhuri ya Kenya
Flagga Statsvapen
Valspråk: Harambee (swahili för "Låt oss kämpa")
Nationalsång: Ee Mungu Nguvu Yetu
Huvudstad (även största stad)		Nairobi
Officiella språk		Engelska, swahili
Demonym		kenyan; kenyansk[1]
Statsskick		Presidentiell republik
-	President	William Ruto
Nationalförsamling		Nationalförsamlingen
Självständighet		från Storbritannien
-	Erkänd	12 december 1963
Yta
-	Totalt	580 367 km²[2] (50:e)
-	Vatten (%)	1,93 %
Demografi
-	2016 (juli) års uppskattning	47 251 000[4] (29:e)
-	2009 års folkräkning	38 610 097[3]
-	Befolkningstäthet	81,4 inv./km² (113:e)
BNP (PPP)		2023 års beräkning
-	Totalt	▲ 342 miljarder USD[5] (58:e)
-	Per capita	▲ 6 569 USD[5] (140:e)
BNP (nominell)		2023 års beräkning
-	Totalt	▲ 118,1 miljarder USD[5] (66:e)
-	Per capita	▲ 2 269 USD[5] (147:e)
HDI (2021)		▲ 0,575[6] (152:a)
Valuta		kenyansk shilling (KES)
Tidszon		UTC+3
Topografi
-	Högsta punkt	Mount Kenya, 5 199 m ö.h.
-	Största sjö	Victoriasjön (del av), 68 870 km²
-	Längsta flod	Tanafloden, 800 km
Kör på		Vänster
Nationaldag		12 december
Nationalitetsmärke		EAK
Landskod		KE, KEN, 404
Toppdomän		.ke
Landsnummer		254

Kenya (i äldre svenska stavat Kenia) [ke:'nja; engelskt uttal ke'njə eller ki:'njə], formellt Republiken Kenya^[1] (engelska: Republic of Kenya), är en suverän stat och republik i Östafrika, vid Indiska oceanen, gränsande till Etiopien, Somalia, Sydsudan, Tanzania och Uganda. I landet ligger Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg efter Kilimanjaro.^[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kenya före européerna[redigera | redigera wikitext]

Östafrika tros vara hemvist för några av människans allra tidigaste förfäder. I södra Kenya och vid Olduvai på andra sidan gränsen mot Tanzania har man funnit cirka två miljoner år gamla lämningar efter människor.

För omkring 1 000 år sedan vandrade några bantutalande stammar, däribland kikuyuernas förfäder, in i landet söderifrån längs kusten, i ett sent skede av bantumigrationen.

500 år senare kom andra folk från norr, bland dem de nomadiserade massajerna.

Invandringen har fortsatt in i modern tid och gett befolkningen dess starkt heterogena karaktär.

På medeltiden började köpmän från Europa, Asien och Arabiska halvön besöka Kenyas kust på jakt efter slavar och elfenben.

Araberna slog sig från 700-talet ned längs kusten.

Vasco da Gama besökte landet i början av 1500-talet och portugiserna försökte sätta sig fast där för att få en stödjepunkt på sjövägen till Indien. 1592 förvärvade man ett område kring städerna Malindi och Mombasa men förjagades 1728 av araberna.

Hela kusten ned till Moçambique vanns 1784 av imamen av Muskat (nuvarande Oman) och 1858 kom området under sultanatet Zanzibar.^[8]

Den kenyanska kusten låg mitt på swahilikusten, som sträckte sig från Mogadishu i norr till norra Moçambique i söder. Mombasa har bevarat mycket av den gamla swahilikulturen, liksom öarna i Lamuarkipelagen kring Lamu. Swahili blev så småningom regionens lingua franca och handelsspråk, och är tillsammans med engelska officiellt språk i Kenya. Medan swahilikulturen blomstrade på kusten uppstod flera mindre riken och hövdingadömet i inlandet.

I sydväst dominerade luokulturen, i nordväst luhya, i centrala delarna av landet kikuyu, embu och meru och i östra inlandet kamba. Senare växte sig massajriket starkt i nuvarande södra Kenya och norra Tanzania, för att nå sin storhetsperiod i mitten av 1800-talet.

Inlandet kom att öppnas för utländska intressen genom de anglo-indiska ångbåtbolagen.

En brittisk intressesfär bildades, indiska köpmän slog sig ned i hamnstäderna och sultanen av Zanzibar erbjöd 1877 ett brittiskt ångbåtsbolag att arrendera det inre av Kenyas fastland.

Storbritannien utnyttjade inte tillfället, och istället kom tyskar att bilda ett intressebolag för exploatering av Kenyas inland. Genom en konvention 1886 kom de tyska och brittiska intressesfärernas gränser att dras upp, och 1888 upprättades ett protektorat under British East Africa Company. Området kallades efter kompaniets initialer Ibea.

Genom Helgoland-Zanzibar-fördraget med Tyskland 1890 förvärvade Storbritannien bland annat Jubaland, Wituland och Uganda. Jubaland och Witu kom att förenas med Ibea till det som blev Kenya. Kenya planerades ursprungligen som ett arabrike under brittiskt beskydd, men efter ett arabiskt uppror 1895 gjordes Kenya istället till koloni.^[8]

Under brittiskt styre[redigera | redigera wikitext]

Under det brittiska kolonialväldet var Kenya en del av Brittiska Östafrika från 1895. Britterna upprättade ett protektorat 1895 och 1896 påbörjades en järnväg tvärs igenom landet för att skapa en förbindelse mellan grannprotektoratet Uganda och kusten vid Mombasa.

Man främjade utvandringen från Storbritannien till Kenya, och 1914 fanns flera tusen brittiska jordbrukare i det bördiga området i sydväst. Här odlade de med billig afrikansk arbetskraft kaffe på jord som tidigare brukats av kikuyu- och massajfolk.

De indier som hade byggt järnvägen blev kvar i landet för att sköta den, och de kom så småningom att spela en allt viktigare roll inom affärslivet. 1920 omorganiserades landet och förvandlades till kronkolonin Kenya. 1926 avträddes Jubaland till Italien.^[8]

Självständighetstiden[redigera | redigera wikitext]

Efter ett blodigt uppror, Mau-Mau-upproren på 1950-talet, blev landet självständigt den 12 december 1963 och blev republik året därpå.^[7]

Den förste presidenten och frihetskampshjälten Jomo Kenyatta ledde Kenya från självständigheten tills han avled 1978, då presidentposten övertogs av Daniel Arap Moi.^[7]

1982 gjorde det regerande partiet Kenyan African National Union (KANU) sig till det enda legala partiet.

Moi kämpade hårt mot den politiska liberalisering som till slut kom 1991, men oppositionen var splittrad och lyckades inte välja bort KANU vid valen 1992 och 1997. Dessa val utmärktes av våld och valfusk, men anses ändå i allmänhet ha speglat folkets vilja.^[7]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

I norr gränsar Kenya till Somalia, Etiopien och Sydsudan, i väster mot Uganda och i söder till Tanzania.

Topografi[redigera | redigera wikitext]

Kenya har fått sitt namn efter den utslocknade vulkanen Mount Kenya, som är landets högsta berg. Landskapet är omväxlande. Afrikas stora dalsänka, Östafrikanska gravsänkesystemet, skär genom landet i nordsydlig riktning. Längs sänkan ligger flera sjöar och slocknade vulkaner. Bland sjöarna i området kan nämnas världsarvet Elementaitasjön.^[9]

Från kusten vid Indiska oceanen i öster stiger landet till en högplatå, de så kallade Vita högländerna, som blev centrum för plantagejordbruken under kolonialperioden. Huvudstaden Nairobi ligger mellan den tempererade högplatån och de sydliga savannerna.

I väster finns ännu en högplatå som planar ut mot Victoriasjön. Här odlas te och kaffe. Grönskan är frodig och det finns en del tropisk regnskog. De låglänta områdena vid Victoriasjön drabbas emellanåt av översvämningar under regnperioderna.

I norr är det stäpp och halvöken. Nederbörden är låg och torkan utgör ett ständigt hot mot nomadbefolkningens boskap. Turkanasjön vid gränsen till Etiopien dominerar landskapet. Den 25 mil långa sjön är hemvist för nilkrokodiler och fåglar. På savannen som fortsätter in i norra Tanzania finns några av de berömda nationalparkerna: Masai Mara, Amboseli, Tsavo East nationalpark och Tsavo West nationalpark. Aberdare är en av nationalparkerna i landet; den grundades 1950.

Klimat och miljö[redigera | redigera wikitext]

Klimatet varierar från tropiskt vid kusten till torrt i inlandet. Ibland förekommer längre torrperioder, och under regntiden mellan mars och maj kan översvämningar inträffa.

Landet mottar en hel del solsken året runt och sommarkläder bärs allmänt året om. Det är dock vanligtvis svalt nattetid, vid gryningen och på hög höjd.^{[källa behövs]}

Miljöproblem[redigera | redigera wikitext]

Några av Kenyas miljöproblem är vattenföroreningar, tjuvjakt på de vilda djuren samt avskogning med åtföljande jorderosion. Ungefär 70 % av elektriciteten produceras av fossila bränslen, 18 % av vattenkraft och resterande på annat sätt. Planer finns på att importera el från Etiopien som har en stor vattenkraftspotential.^{[källa behövs]}

Styre och politik[redigera | redigera wikitext]

Kenya är en representativ demokratisk republik med presidentialism, där presidenten är såväl statsöverhuvud som regeringschef i ett flerpartisystem. Efter en folkomröstning 2010 har landet två kammare. Folkomröstningen gav även landets president mindre makt.

Nationalförsamlingen har totalt 350 ledamöter varav 290 väljs i allmänna val. Därutöver utses 12 ledamöter av regering och opposition tillsammans, 47 platser är dessutom vigda för kvinnor som väljs på regional nivå. Talmannen väljs av parlamentet.

Presidenten och dennes ministrar kan avsättas av nationalförsamlingen.

Överhuset, som infördes 2013, har 68 ledamöter.

Val till parlamentet liksom presidenten väljs i allmänna val vart femte år. Rösträttsåldern är 18 år.^[7]

• Verkställande makt utövas av regeringen.
• Lagstiftande makt är nedlagd både i regering och Kenyas nationalförsamling.
• Den dömande makten är oberoende av den verkställande och den lagstiftande.^[7] Det fanns dock en växande oro speciellt under förre presidenten Daniel arap Mois mandatperiod över att den verkställande makten alltmer blandade sig i rättsväsendets angelägenheter.

President Moi avgick efter valet 2002. Mwai Kibaki, som var presidentkandidat för en enad oppositionsgrupp, Nationella regnbågskoalitionen, besegrade då KANU:s kandidat Uhuru Kenyatta, son till Jomo Kenyatta.^{[källa behövs]}

Valet 2007[redigera | redigera wikitext]

Den 27 december 2007 hölls parlaments- och presidentval.

President Mwai Kibaki kandiderade för Partiet för nationell enighet, en union av flera partier, bland dem KANU.

Hans främste utmanare var Raila Odinga från Orangea demokratiska rörelsen, ODM.

Kibaki utropades till segrare, vilket genast följdes av anklagelser om valfusk.

Krieglerkommissionen, som under sommaren 2008 utredde valet, konstaterade i sin slutrapport att valet varit så dåligt genomfört att det var omöjligt att i efterhand avgöra vem som borde ha vunnit.

Våldsamma protester bröt ut redan under den utdragna väntan på valresultatet, och sedan Kibaki snabbt avlagt presidenteden utbröt oroligheter runt om i landet.

I ett par månaders tid spred sig våldsamheterna med etniska förtecken över framför allt de västra delarna av landet även mellan folkgrupper som levde i sämja, men där gamla oförrätter nu åter kom till ytan.

Röda Korset i Kenya uppgav, i början av 2008, att över 1 000 människor dödats i politiskt våld efter valet.^[10]

FN:s chefsmedlare Kofi Annan anlände i slutet av januari till landet för att inleda förhandlingar mellan representanter för Kibaki och Odinga, vilket resulterade i en koalitionsregering, med Kibaki som president och Odinga på en nyinrättad premiärministerpost.

Samarbetet har dock inte varit friktionsfritt och regeringen sattes under hård press i oktober 2008, då domare Philip Waki i samband med krav på en tribunal släppte en utredning om den politiska inblandningen i våldsamheterna.

Rapporten överlämnades till Kofi Annan tillsammans med en förseglad lista på misstänkta högt uppsatta politiker, poliser och andra dignitärer, som snarast borde ställas till svars för att ha underblåst de folkliga upploppen.

Lagförslaget om en tribunal som politikerna tog i december 2008^[11] ser dock enligt lokala medier ut att etablera en ganska svag juridisk process, där få politiker lär fällas eller tvingas lämna sina jobb.

Lokala människorättsorganisationer varnar för att en verkningslös tribunal kommer att spä på de problem som ledde till våldet 2008.

Waki-rapportens stipulerade grundlagsändring samlade inte heller nödvändiga två tredjedelars majoritet och avvisades av parlamentet. Så det rättsliga efterspelet har ännu inte lett till att de ansvariga för våldet har kunnat ställas till svars.

Wakis lista påstås bland andra peka ut ett halvdussin regeringsministrar, varav flertalet från forna oppositionspartiet ODM, framför allt från folkgruppen Kalenjin.

Wakirapporten orsakade därmed inte bara en intern osämja inom ODM, där partiledaren Odinga hör till gruppen Luo, utan den spädde även på andra etniska motsättningar.

Ett drygt år efter valet har man visserligen börjat bygga upp vad som brändes ner i strider mellan bland andra grupperna Kalenjin och Kisii. Liksom i Kenya som helhet döljer sig dock fortsatta spänningar under en fridfull yta. ^[12]

Läget har också lett till konflikt med Uganda om fiskevatten i Victoriasjön och om ön Migingo Island.

ICC, Internationella brottmålsdomstolen förbereder sedan 31 mars 2010 rättegång efter våldet 2007, där den intrikata situationen uppstått att 2013 års valvinnare står vid de anklagades bänk.

Kenyas parlament, där flertalet önskar att rättegången ska hållas på kenyansk mark, har därför röstat för ett regeringsförslag om att lämna den internationella brottmålsdomstolen ICC. Men ICC kommer ändå att gå vidare med åtalet mot landets president Kenyatta och vicepresident Ruto.^[13][14]

2008[redigera | redigera wikitext]

Den 28 februari 2008 signerade Kibaki och Odinga en överenskommelse om att bilda en samlingsregering, i vilken Odinga skulle bli Kenyas andre premiärminister.

Den 13 april utnämnde president Kibaki en Stor koalition om 41 ministrar- inklusive premiärministern och dennes två deputerade.

Kabinettet, som omfattade 50 viceministrar, svors in vid Statshuset i Nairobi den 17 april under närvaro av Dr. Kofi Annan och andra inbjudna dignitärer.^{[källa behövs]}

Ny författning[redigera | redigera wikitext]

1963 års författning, som byggde på koloniala strukturer, hade tillämpats sedan självständigheten från Storbritannien, då Jomo Kenyatta kom till makten. Den gäller inte längre.

En konstitutionell förändring hade övervägts, som skulle eliminera premiärministerns position^[15] och samtidigt reducera presidentens makt.

En folkomröstning kring den föreslagna konstitutionen hölls den 4 augusti 2010, då 67 % av det kenyanska folket röstade Ja till en ny författning.^[16]

Den nya författningen gav bland annat delegater i lokala fullmäktige mer makt och gav kenyanerna en bill of rights motsvarande den engelska Bill of Rights.^[17]

Denna antogs den 27 augusti vid en stor ceremoni i Frihetsparken Uhuru Park i Nairobi, ackompanjerad av en 21 skotts salut.

Tilldragelsen hedrades av ett antal afrikanska ledare och prisades av det internationella samfundet. Från den dagen trädde den nya konstitution i kraft som utbasunerade den Andra Republiken.^{[källa behövs]}

Valet 2013 och ny regering[redigera | redigera wikitext]

Under den nya konstitutionen och med president Kibaki förbjuden att ställa upp till en tredje mandadperiod, ställde deputerade premiärministern Uhuru Kenyatta upp med William Ruto som Odingas främste motkandidat.^[18] Kenyatta vann med 50,51 % av rösterna i mars 2013.^{[källa behövs]}

Uhuru Kenyatta vid makten sedan 2013[redigera | redigera wikitext]

Uhuru Kenyatta valdes till president 2013 trots att han då stod åtalad för brott mot mänskligheten av en internationell domstol.

Presidentvalet i augusti 2017 underkändes av Högsta domstolen, som krävde att det skulle göras om.

Kenyatta segrade i det omval som hölls i oktober samma år och som bojkottades av oppositionen.

De politiska spänningarna i landet fortsätter att vara starka, men våren 2018 försonades presidenten med sin främsta politiska rival, Raila Odinga.^[19]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Kenya är sedan 2013 administrativt indelat i 47 län, sedan den förändring i indelningen från provinser till län som antogs i samband med den nya konstitutionen 2010^[20] i och med valet 2013 trädde i kraft.^[21]

Före denna förändring var Kenya administrativt indelat i ett huvudstadsområde (national capital area), Nairobi, och sju provinser (engelska: provinces, swahili: mkoa): Centralprovinsen, Kustprovinsen, Östprovinsen, Nordöstra provinsen, Nyanzaprovinsen, Rift Valley och Västprovinsen.^{[källa behövs]}

Medborgarskap[redigera | redigera wikitext]

Kenyanskt medborgarskap erhålls via Jus sanguinis: Minst en förälder måste vara kenyansk medborgare för att barnet också ska bli medborgare.

Medborgarskap kan även erhållas genom naturalisation efter hemvist i landet under 4 av de senaste 7 åren vid ansökan. Kenya tillåter dubbla medborgarskap.^[2]

Ekonomi och infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Kenya är navet för den finanssektorn och handeln i Östafrika, men ekonomin hämmas av utbredd korruption och låga priser på de råvaror man exporterar. På grund av korruptionen har Internationella valutafonden (IMF) avslutat vissa stödåtgärder.

Under 1995 och 1996 rådde en stark tillväxt i den kenyanska ekonomin, men den har stagnerat. Kenyas fungerande ekonomi är en av de värsta i Afrika,^{[ifrågasatt uppgift]} även om man hade ekonomisk tillväxt under tre år från 2004 till 2007.

Ekonomin är marknadsbaserad, med några statligt ägda infrastrukturföretag, och bibehåller ett liberaliserat externt handelssystem. Ekonomin är mycket beroende av jordbruk och turism. Jordbrukssektorn sysselsätter nästan 75 procent av landets 37 miljoner invånare. Hälften av sektorns produktion är för det egna hushållet.

Kenyas BNP sjönk kontinuerligt med som högst 6,5 procent per år under det första decenniet av självständighet till mindre än 4 procent per år under det följande decenniet, till bara omkring 1,5 procent per år under 1990-talet. Efter 2004 gick BNP upp med 5 procent per år.

Flera decennier av sämre ekonomi i kombination med snabb befolkningsökning, gjorde folk fick sämre ekonomi och arbetslösheten steg. Mellan 1970-talet och 2000 ökade andelen fattiga kenyaner från 29 till 57 procent.^[22]

Kenyas ekonomiska resultat har bromsats av flera faktorer;

• stor tillit till få agrikulturella exporter som är sårbara för prisförändringar i omvärlden
• befolkningstillväxt som överträffat ekonomitillväxten
• förlängd torka som har framtvingat ransonering
• sämre infrastruktur
• extrema skillnader i välfärd som begränsat möjligheterna för majoriteten av befolkningen att utveckla kunskaper och färdigheter.

Korruption och dåligt styre har också haft en negativ påverkan på tillväxten, och har gjort det dyrt att göra affärer i Kenya. Enligt Transparency International är Kenya en av världens sex mest korrupta länder. Mutor och bedrägeri kostar Kenya uppemot en miljard amerikanska dollar varje år.

23 procent av kenyanerna lever på mindre än en amerikansk dollar om dagen, och kenyaner betalar omkring 16 mutor i månaden, i snitt vid två av tre träffar med tjänstemän. En annan stor faktor för den ekonomiska bromsen är mänskliga immunbristsjukdomar, hiv och aids.^[22]

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Energi och råvaror[redigera | redigera wikitext]

Bland landets naturtillgångar märks guld, kalksten, rubin, granater och vattenkraft.^{[källa behövs]}

Infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Två vägar i det transafrikanska huvudvägnätet passerar genom Kenya: Huvudväg 4 mellan Kairo och Kapstaden samt huvudväg 8, Lagos-Mombasa-vägen. Buss och matatu (minibussar) står för merparten av landets transporter.

Hamnen i Mombasa, Kilindini hamn är den största i Östafrika. Det finns också en insjöhamn vid Victoriasjön, i Kisumu. Den ugandiska järnvägen används för persontrafik, inte minst mellan Nairobi och Mombasa. Spårvidden är 1 000 millimeter. Landet har två internationella flygplatser: Jomo Kenyattas internationella flygplats i Nairobi och Moi International Airport i Mombasa.^{[källa behövs]}

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Kenyas demografi.

Statistik[redigera | redigera wikitext]

Kenyas demografi
Massajer i Amboseli 2012.
Befolkning	54 685 051 (2021 est.)
Befolkningsförändring	2,15 % (2021 est.)
Födelsetal	26,39 födslar/1000 invånare (2022 est.)
Dödstal	5,01 dödsfall/1000 invånare (2022 est.)
Summerad fruktsamhet	3,36 barn/kvinna (2021 est.)
Spädbarnsdödlighet	28,81 dödsfall/1,000 levande födslar (2020 est.)
Migrationsnetto	-0,2 migranter/1000 invånare (2021 est.)
Åldersfördelning
0–14 år	38,71 % (2020 est.)
15–64 år	58,21 % (2020 est.)
Könsfördelning
Språk
Källa: World Factbook (2022)[23]

Minoriteter[redigera | redigera wikitext]

Kenya har 45 officiellt erkända etniska grupper, och etnicitet är en viktig komponent i den personliga identiteten i de flesta delar av det kenyanska samhället.

Kikuyu, luhya och kamba är bantufolk och de tre största folkgrupperna. De livnär sig i huvudsak på traditionellt jordbruk. Boranerna och somalierna tillhör de kushitisktalande folket vilka, liksom de nilotiskttalande massajerna, livnär sig på att föda upp boskap. Andra folkgrupper som hör till de nilotisktalande folken är luo och kalenjin.^[24][23][25]

^[23][24][25]

Migration[redigera | redigera wikitext]

Flyktingar: 2017 fanns i Kenya 489 957 flyktingar och asylsökande (varav 313 255 från Somalia och 103 201 från Sydsudan). 2016 utgjorde antalet internflyktingar i landet 138 000 och antalet statslösa i Kenya samma år var 20 000.^[2]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Läs- och skrivkunnighet hos personer 15 år och äldre: 78,0 % (2015)

• Hos män: 81,1 % (2015)
• Hos kvinnor: 74,9 % (2015)^[2]

Omkring 60 språk talas som modersmål i Kenya. Av dem är engelska och swahili officiella språk, trots att bara en liten majoritet har något av de språken som modersmål. Majoriteten av kenyanerna talar swahili, landets lingua franca, som andraspråk, och engelska, undervisnings- och myndighetsspråket, som tredjespråk.

Av de inhemska kenyanska språken är en majoritet bantuspråk, men även flera nilotiska språk och kushitiska språk talas i landet. De största språken (fler än en miljon modersmålstalare inom landet) är kikuyu, gusii, kalenjin, kamba, luo, luhya och meru.^[26]

Religion[redigera | redigera wikitext]

Religiös tillhörighet (folkräkning 2009):^[25] protestanter 47,7 %, katoliker 23,5 %, övriga kristna 11,9 %, muslimer 11,2 %, inhemska religioner 1,7 % och hinduer 0,1 %. 2,4 % ser sig själva som ej religiösa, 1,5 % är anhängare av någon annan religion än de nämnda och 0,2 % är av okänd religiös tillhörighet.

Hälsa[redigera | redigera wikitext]

• Andel av vuxna befolkningen med hiv/aids: 5,91 % (2015)
• Invånare som är smittade av hiv/aids: 1 517 700 (2015)
• Dödsfall på grund av hiv/aids per år: 35 800 (2015)
• Andel av den vuxna befolkningen som lider av fetma: 5,9 % (2014)
• Andel av barn under 5 års ålder som är underviktiga: 11,0 % (2014)
• Mödradödlighet: 510 dödsfall per 100 000 födslar (2015)^[2]

Övriga befolkningsdata[redigera | redigera wikitext]

• Befolkningens medianålder: 19,5 år (2016)
  • Mäns medianålder: 19,4 år (2016)
  • Kvinnors medianålder: 19,6 år (2016)
• Könsfördelning (hela befolkningen): 1,00 män per kvinna.
• Moderns medianålder vid första barnets födelse för mödrar i åldern 25-29 år: 20,3 år (2014)

Siffror tagna från CIAs The World Factbook.^[2]

Den senaste folkräkningen hölls den 24 augusti 2009 och då uppgick den faktiskt befintliga befolkningen i Kenya (de facto) till 38 610 097 invånare, varav 19 192 458 män och 19 417 639 kvinnor.^[3]

Folkräkningar hade tidigare hållits 1999, 1989, 1979, 1969, 1962 och 1948.^[27] Invånartalet i Kenya uppskattades i juli 2018 av The World Factbook till 48 397 727 invånare,^[2] medan Förenta nationerna uppskattade befolkningen 1 juli 2016 till 47 251 000.^[4]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Kenya har ingen kultur som specifikt identifierar hela landet. Med så skilda regionala folk som swahili längs kusten, flera kringströvande samhällen främst i norr och de olika befolkningsgrupperna i centrala och västra regionerna, är det svårt att ordna en ömsesidigt godtagbar kulturell identifikation.

Det finns cirka 42 olika stammar i Kenya - samtliga med sin egen unika kultur, men en majoritet av dem med sammanflätade kulturella uttryck uppkomna genom starka likheter i språk, liknande miljö och stammarnas fysiska närhet.

Stammarna är grupperade i större undergrupper - baserat på dessas kulturella och språkliga likheter. Det finns tre stora förenande språkliga kategorier:

• Bantuspråktalande folk i kustregionen, i det centrala höglandet och i västra Kenya.
• Niloterna som huvudsakligen finns i Riftdalen och vid Viktoriasjön och Kushiterna som huvudsakligen består av herdar och nomader i de torrare nordöstra delen av landet. Dessa undergrupper spänner över ett område som sträcker sig utanför Kenyas gränser.
• Massajkulturen har turistnäringen att tacka för sin omfattande exponering, vilken har exploaterat dem i rent kommersiella syften. Massajerna utgör dock bara en relativt liten del av Kenyas befolkning.

Historisk och nuvarande uppdelningspolitik, som utövades först av kolonisatörerna och därefter av de påföljande lokala ledarna, har lett till en situation där kenyanerna själva knappt känner sin egen kultur, än mindre sina grannars.

Den koloniala administrationen i samarbete med omfattande konfessionell missionsverksamhet och formell utbildning utplånade de flesta kulturella särdragen och lämnade ett tomrum som fylldes av västerländska kulturella attityder och identifiering särskilt hos ungdomen.

Kenya har ett aktivt liv kring musik, television och teater, där simba och hakuna matata blivit bekanta begrepp för utomstående. Det är dock svårt att undgå ett visst mått av tribalism.^{[källa behövs]}

Konstarter[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Kenya har en lång muntlig och skriftlig litterär tradition, främst på de två officiella språken i landet, engelska och swahili.

Ett av de mest kända styckena av äldre kenyansk litteratur är Utendi wa Tambuka, som betyder Berättelsen om Tambuka. Skriven på versmåttet utenzi av en man vid namn Mwengo vid hovet hos sultanen på ön Pate, är denna episka dikt ett av de tidigast kända dokumenten på swahili, skriven år 1728.

Afrikansk litteratur hade länge varit en uteslutande muntlig tradition. Att skriva ner berättelser började först med den europeiska kolonisationen. En annan som följde skrivartraditionen är Muhamadi Kijuma.

Viktiga kenyanska författare inbegriper Grace Ogot, Meja Mwangi, Margaret Ogola, Binyavanga Wainaina och Wahome Mutahi.^{[källa behövs]}

Den mest kände kenyanska författaren är Ngũgĩ wa Thiong'o, vilken liksom Mutahi skriver såväl på engelska som gikuyu.

Thiong’os första roman Weep Not, Child, var den första romanen på engelska som publicerades av en östafrikan. Den är en illustration av livet i Kenya under den brittiska ockupationen. Detta är en berättelse om effekterna av Mau-Mau och om svarta kenyaners liv. Dess kombination av teman-kolonialism, utbildning och kärlek bidrar till att göra den till en av de mest kända romanerna i Afrika. Thiong’os The River Between är för närvarande på Kenyas nationella gymnasieskolas kursplan.^[28] Utan tvekan är Thiong’o mest känd för romanen Om icke vetekornet.

En författare med indisk bakgrund är M.G. Vassanji, vars roman The In-Between World of Vikram Lall vann Gillerpriset 2003. Det är en fiktiv biografi om hur en kenyan av indiskt ursprung och hans familj anpassar sig till det förändrande politiska klimaten i det koloniala och postkoloniala Kenya.

Sedan 2003 har den litterära tidskriften Kwani? publicerat kenyansk samtida litteratur.^{[källa behövs]}

Traditioner[redigera | redigera wikitext]

Matkultur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

• Lista över Nairobis högsta byggnader

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

• Wikimedia Commons har media som rör Kenya.
  Bilder & media
• Artikel i Tidningen Kulturen om kenyanska motsättningar efter julhelgens val 2007.

v • r Länkar till relaterade artiklar v • r Kenyas administrativa indelning Provinser Centralprovinsen · Kustprovinsen · Nairobi · Nordöstra provinsen · Nyanzaprovinsen · Rift Valley · Västprovinsen · Östprovinsen v • r Afrika Algeriet · Angola · Benin · Botswana · Burkina Faso · Burundi · Centralafrikanska republiken · Djibouti · Egypten · Ekvatorialguinea · Elfenbenskusten · Eritrea · Etiopien · Gabon · Gambia · Ghana · Guinea · Guinea-Bissau · Kamerun · Kap Verde · Kenya · Komorerna · Republiken Kongo (Brazzaville) · Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) · Lesotho · Liberia · Libyen · Madagaskar · Malawi · Mali · Marocko · Mauretanien · Mauritius · Moçambique · Namibia · Niger · Nigeria · Rwanda · São Tomé och Príncipe · Senegal · Seychellerna · Sierra Leone · Somalia · Sudan · Swaziland · Sydafrika · Sydsudan · Tanzania · Tchad · Togo · Tunisien · Uganda · Zambia · Zimbabwe Särskilda områden: Mayotte, Réunion (Frankrike) · Ceuta, Kanarieöarna, Melilla (Spanien) · Madeira (Portugal) · Sankta Helena (Storbritannien) · Zanzibar (Tanzania) · Västsahara · Somaliland v • r Afrikanska unionen (AU) Algeriet · Angola · Benin · Botswana · Burkina Faso · Burundi · Centralafrikanska republiken · Djibouti · Egypten · Ekvatorialguinea · Elfenbenskusten · Eritrea · Etiopien · Gabon · Gambia · Ghana · Guinea · Guinea-Bissau · Kamerun · Kap Verde · Kenya · Komorerna · Kongo-Brazzaville · Kongo-Kinshasa · Lesotho · Liberia · Libyen · Madagaskar · Malawi · Mali · Marocko · Mauretanien  · Mauritius · Moçambique · Namibia · Niger · Nigeria · Rwanda · São Tomé och Príncipe · Sahariska arabiska demokratiska republiken (Västsahara) · Senegal · Seychellerna · Sierra Leone · Somalia · Sudan · Swaziland · Sydafrika · Tanzania · Tchad · Togo · Tunisien · Uganda · Zambia · Zimbabwe v • r Samväldet  Antigua och Barbuda ·  Australien ·  Bahamas ·  Bangladesh ·  Barbados ·  Belize ·  Botswana ·  Brunei ·  Cypern ·  Dominica ·  Ghana ·  Grenada ·  Guyana ·  Indien ·  Jamaica ·  Kamerun ·  Kanada ·  Kenya ·  Kiribati ·  Lesotho ·  Malawi ·  Malaysia ·  Malta ·  Mauritius ·  Moçambique ·  Namibia ·  Nauru ·  Nigeria ·  Nya Zeeland ·  Papua Nya Guinea ·  Rwanda ·  Saint Kitts och Nevis ·  Saint Lucia ·  Saint Vincent och Grenadinerna ·  Salomonöarna ·  Samoa ·  Seychellerna ·  Sierra Leone ·  Singapore ·  Sri Lanka ·  Storbritannien ·  Swaziland ·  Sydafrika ·  Tanzania ·  Tonga ·  Trinidad och Tobago ·  Tuvalu ·  Uganda ·  Vanuatu ·  Zambia