Television i USA – Wikipedia

Televisionen är en viktig del av vardagen i USA. 99 procent av alla amerikanska hushåll har minst en tv-apparat och majoriteten av dem har fler än en. Den amerikanska televisionen domineras och präglas helt av kommersiella bolag och det har aldrig funnits en statligt styrd public service-kanal. Däremot finns ett nätverk av icke-kommersiella stationer, PBS, som finansieras av donationer.

De större amerikanska tv-bolagen (och radiostationerna) är så kallade nätverk (networks), alltså ett övergripande företag som svarar för programutbudet som i sin tur sedan visas av lokala stationer med oberoende ägare. Den amerikanska tv-marknaden största aktörer är idag de fem nationella nätverken NBC (idag ägt av NBC Universal), ABC (ägt av Walt Disney Company), CBS (ägt av CBS Corporation), FOX (ägt av News Corporation) och The CW (samägt av CBS Corporation och Time Warner). Utöver dessa finns ett flertal kabel-TV-kanaler, Cable TV (ett begrepp som ofta även innefattar satellitsända kanaler). Bland de mest framgångsrika kabelkanalerna märks Discovery Channel, CNN, HBO, MTV, E! och Cartoon Network.

Historik[redigera | redigera wikitext]

De första experimentella tv-sändningarna i USA genomfördes på 1920-talet, men först efter andra världskriget kom reguljära sändningar igång. Den första tiden var mycket turbulent. Som Tim Brooks och Earle Brooks skriver i The Complete Directory to Prime Time Network and Cable TV Shows, 1946-Present:

” Pictures were fuzzy, screens tiny, and costs astronomical. In addition, there were several incompatible types of transmission, and engineers spent much time arguing over a single set of technical standards - something we take for granted today. „
– sid xi

TV:s utveckling påverkades i hög grad av dåtidens stora medium, radion. Många av de tidiga TV-sändningarna utfördes av radiobolag, och flera radioformat, såsom radiodramat, frågesporten och underhållsningsprogrammet överfördes direkt till TV-tablåerna.[1]

Bland de första viktiga sändningarna finns Broadway-pjäsen Susan and God med Gertrude Lawrence och Paul McGrath, som sändes 1938, och en live-sändning i en park i Queens, New York, samma år, där en brand råkade utbryta i närheten och filmades av kamerorna.[1] Den 30 april 1939 blev Franklin D. Roosevelt den förste amerikanske presidenten som medverkade i TV, vid invigningen av Världsutställningen i New York.[1] De första "tittarsiffrorna" utgjordes av vykort som TV-bolagen skickade ut till de som ägde TV-apparater med TV-tablåer och en kort enkät om programmen.[1]

I mars 1940 satte FCC stopp för vidare stationsuybyggande tills bestämmelser införts, och i juni 1941 meddelade FCC att bara stationer som följde en viss standard om regelbundet sände minst 15 timmar per vecka skulle beviljas licens.[2]

Efter att i stort sett alla sändningar skett inom begränsade områden, ofta New York, började NBC och General Electric omkring 1940 att samarbeta för att sända över större ytor. Detta skulle bli grunden för det system av nätverk som amerikansk TV fortfarande använder.[1] Vid mitten av 1940-talet etablerades fyra dominerande nätverk; NBC, CBS, ABC och DuMont, vars dominans nådde sin kulmen på 1970-talet (DuMont gick dock i konkurs 1956). NBC och CBS var de första att få tillstånd att sända kommersiellt, den 1 juli 1941.[1] Under andra världskriget kom dock arbetet med att utveckla TV-tekniken att stå stilla. Redan 1946 startade dock flera serier, varav en, Faraway Hill, var den första såpoperan.[1]

1947 års World Series var startskottet för den stora spridningen av TV-apparater. Från att tidigare i stort sett ha varit en pryl för teknikintresserade, förvandlades TV till att bli en allemansprodukt, när den populära basebollturneringen sågs på TV av ungefär 3,9 miljoner tittare - de flesta i barer.[1] Året därefter, 1948, startade därför en hel del program och serier som räknas bland de som gått längst, och några av de stjärnor som skulle dominera mediet under 1950- och -60-talet gjorde sin debut det året, till exempel Ed Sullivan och Milton Berle.[1]

1950 blev ACNielsen (numera Nielsen Media Research) det enda företaget som gjorde mätningar av tittarsiffror. Deras så kallade Nielsen ratings används fortfarande för att avgöra hur många tittare och vilka tittargrupper olika program. Siffrorna avgör vilka reklamintäkter produktionsbolaget får och därmed ifall programmet kommer att fortsätta sändas.[3]

1960 hade alla hushåll en TV. Det var ett nytt sätt att ge världen till dig. När något stort hände på tv blev hela världen informerad och påverkad. Plötsligt blev TV viktigast och förändrade allt, till och med presidentvalet. 1960 var den första TV debatten mellan Nixons och Kennedys. TV:n kom att bli de främsta nyhetsflödet. Vare sig det handlade om medborgarrättsrörelsen, rymdkapplöpningen eller mordet på Kennedy, allt visades i TV:n. Alla fick se vad som hände. Under protester mot våld skrek folkgrupper “The whole world is watching”. TV:n gick ut på att skapa underhållning som lockade så många som möjligt. [4]

I mitten av 1970-talet började tittandet på kabel-TV bli alltmer omfattande[5] och kom att på allvar börja konkurrera om TV-tittarna. 1986 grundades FOX, som idag är en jämbördig konkurrent till de tre äldre bolagen, och under 1990-talet grundades ytterligare två breda nationella TV-nätverk; The WB och UPN, som hösten 2006 gick samman till The CW. Under decennierna kring millennieskiftet uppkom även flera nischade nätverk, som dock ännu inte blivit tillräckligt stora för att kunna utmana de fem stora.

Sedan 1970 finns även PBS, Public Broadcasting Service, ett icke-kommersiellt alternativ till de stora nätverken. PBS sänder ofta kultur-, vetenskaps- och samhällsprogram, såväl inhemska som importerade. Man är också stora på barnprogram som dominerar sändningarna under dagtid.

1979 startade C-SPAN (Cable-Satellite Public Affairs Network), som ägs av ett icke-vinstgivande företag som i sin tur ägs av de största kabel-TV-företagen och finansieras av kabel-TV-avgifter. C-SPAN har ingen reklam och har riktat in sig på att direktsända debatter i senaten och representanthuset.

Utöver de engelskspråkiga nätverken finns även ett flertal spanskspråkiga TV-bolag.

Programutbud[redigera | redigera wikitext]

Utbudet i de marksända kanalerna består så gott som uteslutande av inhemska produktioner, och även på kabelkanalerna är importerat material sällsynt. Många amerikanska tv-program exporteras till övriga världen, och de är också trendsättande för stora delar av den globala TV-produktionen. Sålunda spelar amerikansk TV-produktion vanligen en betydande, såväl direkt som indirekt, roll i TV-kanaler även utanför USA. Vissa program sänds fortfarande och åter andra är syndikerade genom olika bolag.

I Wheel of Fortune tävlar tre personer mot varandra och kan vinna pengar, eller andra priser som resor och bilar.

Den allra största delen av amerikanska tv-program produceras inom landet, men det finns ett antal program från utlandet som syndikeras och sänds på public service- eller kabeltvkanaler. De flesta av dessa importeras från andra engelsktalande länder, främst Kanada och Storbritannien. I synnerhet PBS är känt för att visa brittiska komedier som Are You Being Served?, Keeping Up Appearances and As Time Goes By, som sänds av de flesta medlemsstationerna på helgkvällar. Bland program från Kanada märks program från kanaler med barn- och familjeinriktning som YTV och Family som producerar program som Are You Afraid of the Dark?, Naturally, Sadie, Life with Derek och Degrassi High. Spanskspråkiga kanaler i USA importerar även de stora delar av sitt programutbud; exempelvis tar Univision in de så kallade telenovelas från mexikanska TV-bolaget Televisa och från Venevision i Venezuela.

Nyheter[redigera | redigera wikitext]

De lokala kanalernas nyhetssändningar är de som lockar störst publik. Alla de nationella TV-nätverken sänder morgonnyhetsprogram, där NBC:s The Today Show och ABC:s Good Morning America räknas till de mest inflytelserika. Kvällsnyhetsprogrammen leds av nyhetsankare, som ofta också räknas som nyhetsavdelningarnas ansikten utåt (Walter Cronkite och Dan Rather för CBS; NBC:s NBC Nightly News leds eller har letts av Chet Huntley, David Brinkley och Tom Brokaw; ABC:s Peter Jennings). Därutöver sänds högprofilerade, mer djuplodande nyhetsprogram som 60 Minutes, 20/20 och Dateline NBC på kvällstid och Meet the Press (USA:s äldsta serie som sänts varje vecka sedan 1947), Face the Nation och This Week på söndagsmorgnarna. Det finns flera kabelkanaler som är helt vigda åt nyheter. De mest sedda är Fox News, CNN och dess systerkanal Headline News samt MSNBC.

Precis som de amerikanska tv-nätverken är merparten av de amerikanska nyhetskanalerna inte officiellt tillgängliga i Europa - dock sänder flera europeiska kanaler amerikanska nyhetssändningar som en del av sitt program utbut - så visas till exempel Fox News under delar av dagen både i den svenska kanalen TV8 och i CNN International. Vidare sänder satellitkanalen Orbit News dagligen ett blandat amerikanskt nyhetsutbud med program från NBC, ABC, MSNBC och PBS till abonnenter i Mellanöstern, Europa och Afrika. USA har även en kanal som endast är tillägnat väder och väder-relaterade nyheter, TWC, The Weather Channel. TWC sänder 24 timmar om dygnet och erbjuder även väderprognoser till andra media samt på webbplatsen weather.com. TV-kanaler liknande TWC finns bara i Kanada och Australien. Försök att driva väderkanaler i andra länder har misslyckats.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Utbudet av sport i amerikansk TV är mycket stort. De fyra stora TV-kanalerna ABC, CBS, NBC och FOX dominerar sport-TV-tittandet på helgerna. Vid sidan av dessa finns en mängd nationella och regionala sportkanaler, däribland CSTV, ESPN och ett flertal FOX-ägda kanaler.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Television in United States, 16 september 2012.
  1. ^ [a b c d e f g h i] Tim Brooks, Earle Marsh (1995). ”A short history of network television”. The Complete Directory to Prime Time Network and Cable TV Shows, 1946-Present (sjätte upplagan). Ballantine Books 
  2. ^ ”TV”. teknisk tidskrift. 8 oktober 1949. https://runeberg.org/tektid/1949/0713.html. Läst 12 juni 2017. 
  3. ^ -Eric Rothenbuhler. ”A. C. Nielsen Company”. Museum of Broadcast Communications. Arkiverad från originalet den 4 december 2010. https://web.archive.org/web/20101204184942/http://www.museum.tv/eotvsection.php?entrycode=acnielsen. Läst 4 april 2010. 
  4. ^ ”Tv:s genombrott”. urplay.se. Arkiverad från originalet den 26 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181026064440/https://urplay.se/program/201210-60-talets-usa-tv-s-genombrott. Läst 25 oktober 2018. 
  5. ^ ”TV i centrum”. Sveriges utbildningsradio. 8 april 2015. Arkiverad från originalet den 19 februari 2017. https://web.archive.org/web/20170219125255/https://urskola.se/Produkter/192364-70-talets-USA-Tv-i-centrum. Läst 12 juni 2017. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Television_i_USA&oldid=54594845”