Swedish Grace – Wikipedia

Swedish Grace är en stilinriktning inom svensk design och konsthantverk från 1920-talet. Formspråket, som återfinns på till exempel möbler, glas och porslin, kännetecknas av stram elegans, skapad genom ytmässig dekor på enkla former med släta ytor. Föremålen var ofta tillverkade av exklusiva material och i komplicerade tekniker som krävde skickliga hantverkare. Arkitekturen från samma period brukar kallas Nordisk klassicism.

Begreppet[redigera | redigera wikitext]

Begreppet Swedish Grace myntades av den engelske arkitekturkritikern Philip Morton Shand när han i The Architectural Review recenserade den modernistiska Stockholmsutställningen 1930 och konstaterade att förklaringen till att Sverige så snabbt och framgångsrikt hade kunnat etablera sig som en designnation under 1920-talet var känslan för konstnärlig kvalitet och grace.

Förutsättningarna[redigera | redigera wikitext]

Två företeelser var avgörande för utvecklingen av Swedish Grace: dels uppfördes flera påkostade offentliga byggnader under 1920-talet, dels började många arkitekter och konstnärer att designa föremål för industriell produktion. När Stockholms Stadshus skulle inredas inför invigningen 1923 anlitades några av periodens främsta konstnärer och formgivare av arkitekten Ragnar Östberg för att skapa ett allkonstverk, det vill säga rumsligheter där alla detaljer hade specialdesignats specifikt för sin placering. Andra påkostade byggnader med samma ambition var Skandia (biograf) (1923) och Stockholms Stadsbibliotek (1928), båda av Gunnar Asplund samt Konserthuset Stockholm (1926) och Tändstickspalatset (1928), båda av Ivar Tengbom. De stora prestigebyggnaderna ledde till en ökade efterfrågan på nydesignade möbler, armaturer och textilier blev en katalysator för Swedish Grace. Samtidigt anställde konstindustriella företag, som Orrefors Glasbruk och Näfveqvarns Bruk formgivare för att förnya sitt sortiment.

Göteborg 1923[redigera | redigera wikitext]

Genombrottet för Swedish Grace kom på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. I en specialbyggd paviljong, ritad av Hakon Ahlberg visades konsthantverk och design. Byggnaden beskrevs som "ett skrin med sköna och kostbara ting".[1] Den rektangulära byggnadens fasad bestod av en slätputsad fönsterlös vägg med en pylonformad portal i mitten. Besökaren klev in genom porten, uppför några trappsteg i en trång korridor och kom ut i ett dagsljusfyllt atrium med en vattenspegel i mitten omgärdad av 22 kolonner i sex rader. [2] I bassängen stod Carl Milles skulptur Solglitter. I byggnadens olika rum presenterades utställningar med bland annat glas, keramik, textil, möbler, metall och bokkonst.

Paris 1925[redigera | redigera wikitext]

Många av de föremål som ställdes ut i Göteborg visades även på Parisutställningen 1925. Denna var en internationell tävling i arkitektur och design och begreppet Art Deco kommer från utställningens franska titel Exposition internationale des Arts décoratifs et industriel modernes. Sverige satsade stort på tävlingen under ledning av Svenska Slöjdföreningen. I föreningens tidskrift stod 1924: "Det gäller nu för utställarna att spänna alla krafter till den stora tävlingen. ... runt omkring i alla länder ha konstnärer och yrkesmän satt alla krafter till för att ta hem pris i Paris. ... vi måste som vid alla internationella tävlingar överträffa oss själva."[3] Det svenska deltagandet blev en succé. Med 31 Grand Prix, 44 guldmedaljer, 38 silvermedaljer, 14 bronsmedaljer, 29 hedersdiplom och 12 hedersomnämnanden kom Sverige på andra plats, endast värdlandet Frankrike fick fler utmärkelser.[4]

Orrefors Glasbruk hyllades för brukets glas med graverad dekor av konstnärerna Simon Gate och Edward Hald. Till andra nyheter hörde dekorativa gjutjärnsföremål, som bänkar och trädgårdsurnor, tillverkade av Näfveqvarns Bruk och bruksföremål av tenn från bland annat Firma Svenskt Tenn.

Eftermälet[redigera | redigera wikitext]

I historieskrivningen har Swedish Grace ofta betraktats som en parentes mellan den sociala svenska design som lanserades på Hemutställningen 1917 och Stockholmsutställningen 1930. Under 1920-talet pågick även en intensiv debatt mellan traditionalister, de som kommit att kallas Swedish Grace, och modernister. Traditionalisterna, med Carl Malmsten i spetsen, ville utveckla en ny stil för det moderna samhället inspirerad av historien. Deras mål var att skapa en nationell särart med hög hantverkskvalitet.[5]

Modernisterna, främst företrädda av Gregor Paulsson, ville bejaka den industriella tekniken, dess nya material och möjligheter till massproduktion. Debatten vanns av modernisterna och det var också de som i efterhand definierade den svenska formhistorien. 1968 hävdade Paulsson till exempel att tjugotalet hade varit en "stilepok utan morgondag".[6]

Nationalmuseums utställning 2022[redigera | redigera wikitext]

Nationalmuseum visade 2022 utställningen Swedish Grace - Konst och design i 1920-talets Sverige med Cilla Robach som curator. Vid sidan av konsthantverk och design presenterade utställningen bildkonst, skulptur, fotokonst, mode, bokkonst och film.

Utställningens grundläggande frågeställning rörde 1920-talets debatt om hur det nya moderna samhället skulle gestaltas. På ena sidan fanns traditionalisterna, alltså de som skapade stilen Swedish Grace. Traditionalisterna, med Carl Malmsten i spetsen, ville skapa ett modernt formspråk med inspiration från historien. De värnade om hantverkskvalitet, eleganta former och exklusiva material. På den andra sidan stod modernisterna, även kallade funktionalister. De bejakade industritekniken och argumenterade för rationell massproduktion i moderna material som stålrör. Motsättningen fanns även inom bildkonsten. Under 1920-talet värnade en rad konstnärer som Hilding Linnqvist och Sven Erixson om traditionen i naivistiskt återblickande bilder av landskap och människor, där tiden stått still. Samtidigt bröt konstnärer som GAN[särskiljning behövs] och Halmstadgruppen ny mark i modernistiska målningar med geometriska former och plana färgytor.

Omkring 1930 vann modernisterna debatten. Det var också modernisterna, bland andra konsthistorikern Gregor Paulsson, som skrev 1900-talets svenska designhistoria och i den berättelsen förminskades eller negligerades ofta 1920-talets Swedish Grace. 1968 hävdade t.ex. Paulsson att 1920-talet hade varit "en stilepok utan morgondag".[6]

Modernisternas bild av svensk design har även präglat Nationalmuseums samlingar. Under 2000-talet har Nationalmuseum förvärvat centrala föremål från 1920-talet som dittills saknats, till exempel en möbel av Carl Hörvik som visades i mottagningsrummet i den svenska paviljongen på Parisutställningen 1925, ett exklusivt barskåp av Sigurd Lewerentz från 1929 och ett par imposanta ljusstakar i tenn, i formen av kinesiska tempellejon, av Anna Petrus. Härutöver har museet förvärvat en rad föremål av andra konstnärer och designer som Gunnar Asplund, Folke Bensow, Astri Bergman Taube, Carl-Einar Borgström, Gabriel Burmeister, Estrid Ericson, Nils Fougstedt, Ragnhild Godenius, Axel Einar Hjorth, Helena Nyblom, Sylvia Stave, Harald Wadsjö med flera. Det är dessa förvärv som "utgör grunden i utställningen", enligt curator Cilla Robach.[7]

Nationalmuseums utställning presenterade 1920-talets visuella kultur under följande rubriker: Göteborg 1923, Paris, I see Wonderful Things, Antiken, Jordens alla hörn, Materialitet, Dans, Moderna kvinnor, Svensk vardag, Fotografiska bilder av Sverige, Idyll och ekonomisk kris, Scen och revy, Det glada tjugotalet, Frisyrer, Allkonstverket, Guldålder i svensk film, Garbo, Konstnärerna och människorna i deras närhet, Idrott och kroppsövningar, Bokkonst, Kampen om det moderna, Maskiner och musik, M/S Kungsholm.

I utställningsgruppen, ledd av curator Cilla Robach, ingick Per Hedström, Linda Hinners, Eva-Lena Karlsson, Micael Ernstell och Alexander Kateb, utställningsdesignen gjordes av Joakim Ericson Werning och den grafiska designen av Simon Hessler, samtliga anställda vid Nationalmuseum.[8]

Nationalmuseum publicerade en katalog med samma titel som utställningen. Redaktör var Cilla Robach och övriga skribenter var Eva Eriksson, Bo Florin, Per Hedström, Eva-Lena Karlsson, Kalle Lind, Anna Tellgren och Cecilia Widenheim. Katalogens grafiska design gjordes av Annika Lyth.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige, red Cilla Robach, Nationalmuseum, Stockholm (2022). ISBN 978-91-7100-911-1

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Axel L. Romdahl, "Konstindustrihallen i Göteborg", Svenska Slöjdföreningens Tidskrift, 1922, s. 88.
  2. ^ Erik Gunnar Asplund, "Bilder med randanteckningar från Konstindustribyggnaderna på Göteborgsutställningen", Byggmästaren, 1923, s. 277.
  3. ^ Osignerad, "Parisutställningen", Svenska Slöjdföreningens Tidskrift 1924, s. 85.
  4. ^ Osignerad, "Förteckning över de prisbelönade svenska deltagarna på Parisutställnignen 1925", Svenska Slöjdföreningens Tidskrift 1925, s. 83-84.
  5. ^ Carl Malmsten, Om svensk karaktär inom konstkulturen, Stockholm 1916, s. 11.
  6. ^ [a b] Gregor Paulsson, "Stilepok utan morgondag", Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok 1968, Stockholm 1968, s. 111.
  7. ^ Cilla Robach, "Swedish Grace", Swedish Grace Konst och design i 1920-talets Sverige, Nationalmuseum, Stockholm 2022, s. 44.
  8. ^ [a b] Swedish Grace - Konst och design i 1920-talets Sverige, red Cilla Robach, Nationalmuseum, Stockholm 2022.
Illustrationsbehov Sverige Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Swedish_Grace&oldid=53633012”