Storsvenskhet – Wikipedia

Storsvenskhet är beteckningen på manifestationer av storsvenskar, ofta med officiell ställning, som på olika sätt vill hävda Sveriges intressen, såväl politiska som militäriska, och framhäva Sverige som ledande nation i Norden och världen.

Beteckningen storsvensk härrör främst från 1800-talets unionsfejd mellan Sverige och Norge, som slutligen ledde till unionsupplösningen 1905. Bjørnstjerne Bjørnson menade att storsvenskar var alla de som önskade en svensk överhet över Norge och hade en mycket överdriven nationalstolthet. Enligt Pelle Holms Bevingade ord så citeras det vanligen från en artikel av Björnson i Oslotidningen Dagbladet den 13 augusti 1888.

Begreppet kan dock spåras i Sverige ända tillbaka till slutet av 1600-talet, bland annat som motståndarnas beteckning på rudbeckianerna och Olof von Dalins beundran för stormaktstiden och dyrkan av Karl XII samt göticismen.

Storsvensken i Jämtland och Härjedalen syftar idag skämtsamt på Sverige och svenskar som gammal kolonialmakt i landskapen.^[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

• Göticism
• Nationalism

Källor[redigera | redigera wikitext]

• Storsvensk i Svenska Akademiens ordbok (1991)
• Storsvensk i Nationalencyklopedins nätupplaga
• Pelle Holm: Bevingade ord

Noter[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

• Hall, Bo G (2005). Storsvensken som blev fredsfurste – statsmannen och brukspatron Christian Lundeberg, Proprius förlag AB ISBN 91-71189-23-8
• Hellberg, Folke (1981). Skånes historia fram till Roskildefreden – från Harald Blåtand till Sven Göing, 3. upplagan, Malmö ISBN 91-85624-15-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

• Wiktionary har ett uppslag om storsvenskhet.
  Ordbok