Stapelstad – Wikipedia

En stapelstad (egentligen förrådsstad), var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder.

Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad.

Svenska stapelstäder[redigera | redigera wikitext]

Svenska städer med stapelstadsrättigheter var bland andra:

• Björneborg i dagens Finland
• Borgå i dagens Finland (1617, förlorade slutligen stapelrätten till Helsingfors i 1640)
• Ekenäs i dagens Finland
• Falkenberg (1647-1660, 28 december 1866-^[1])
• Fredrikshamn i dagens Finland (1723-1743, då Fredrikshamn överlämnades till Ryssland enligt Freden i Åbo)
• Göteborg
• Gävle
• Halmstad
• Haparanda
• Helsingborg
• Helsingfors i dagens Finland (1617)
• Härnösand
• Karleby i dagens Finland
• Karlshamn
• Karlskrona
• Karlstad
• Kaskö i dagens Finland (stapelrätt 1785, i samband med stadsprivilegier) ^[2]
• Kungälv
• Landskrona
• Lidköping
• Linköping
• Lovisa i dagens Finland (Fick Fredrikshamns stapelrätt i 1743)
• Luleå
• Lysekil (stapelstadsrättigheter 1 april 1903)
• Malmö
• Norrköping
• Nyköping
• Oskarshamn (från 1856)
• Stockholm (monopol på utrikeshandeln österut)
• Söderköping (tom 1720-talet)
• Södertälje
• Sölvesborg
• Torshälla stad (från 1604 och under följande decennier)
• Uddevalla (från 1658, då Bohuslän blev svenskt)
• Uleåborg i dagens Finland (stapelrätt 1765)
• Uppsala (från 1880-talet)
• Vadstena
• Varberg
• Vasa i dagens Finland
• Viborg i dagens Ryssland
• Västervik
• Ystad
• Åbo i dagens Finland
• Örebro (stapelstadsrättigheter från 24 april 1896)
• Örnsköldsvik (stapelstadsrättigheter 1 juli 1894)

Se även[redigera | redigera wikitext]

• nederlagsrätt

Källor[redigera | redigera wikitext]