Rosemarie Trockel – Wikipedia

Rosemarie Trockel, född 13 november 1952 i Schwerte i dåvarande Västtyskland, är en tysk konstnär.

Rosemarie Trockel växte upp i den dåvarande lilla staden Opladen i Nordrhein-Westfalen som en av tre döttrar i en ingenjörsfamilj. Hon utbildade sig från 1971 till lärare på Lärarhögskolan i Köln i antropologi, sociologi, teologi och matematik. 1974–1978 studerade hon måleri för Werner Schriefers vid Fachhochschule Köln. Vid skolan gjorde hon sina första Super 8-filmer, bland annat Sei kein Kind von Traurigkeit. 1980 träffade hon sin senare gallerist, Monika Sprüth, och reste med henne i USA, där hon bland annat bekantade sig med konstnärerna Jenny Holzer, Barbara Kruger och Cindy Sherman och deras verk. Inspirerad av dessa gjorde hon att vara kvinna till sitt huvudtema.^[1]

Rosemarie Trockel arbetar med olika uttryckssätt och tekniker som keramik, bilder i maskinstickat ylle och tyg, fotografier, teckningar, skulpturer, video, collage och installationer. Hon slog igenom vid en separatutställning i Köln 1982 och har inte minst uppmärksammats i USA.

Hon bor och arbetar i Köln och undervisar på Kunstakademie Düsseldorf. År 2011 fick hon Wolfpriset i konst.

Offentliga verk i urval[redigera | redigera wikitext]

• Ein Haus für Schweine und Menschen, tillsammans med Carsten Höller, Documenta X i Kassel 1997
• Frankfurter Engel i Frankfurt am Main, minnesmärke över förföljda homosexuella, 1995

Rosemarie Trockel är representerad vid bland annat Moderna museet^[2].

Källor[redigera | redigera wikitext]

• Om Rosemarie Trockel i Life on Mars, 5th Carnegie International 2008, läst 2011-11-22

Noter[redigera | redigera wikitext]