Pius XII – Wikipedia

Pius XII
Pius XII
Påve 1939–1958
NamnEugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli
Född2 mars 1876
Död9 oktober 1958 (82 år)
FöreträdarePius XI
EfterträdareJohannes XXIII
Påve i 19 år, 7 månader och 7 dagar

Pius XII, född Eugenio Maria Giuseppe Giovanni Pacelli 2 mars 1876 i Rom, död 9 oktober 1958 i Castel Gandolfo, Lazio, Italien, var påve från den 2 mars 1939.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Eugenio Pacelli var son till advokaten, adelsmannen (Nobile di Acquapendente och Nobile di Sant'Angelo in Vado från 1853 respektive 1858) Filippo Pacelli och dennes hustru Virginia Graziosi. Den 4 mars 1876, två dagar efter födelsen, döptes han i församlingskyrkan Santi Celso e Giuliano i rione Ponte.

Pacelli studerade vid bland annat Gregoriana i Rom. Han prästvigdes den 2 april 1899. 1917 utnämndes han till titulärbiskop av Sardes. 1920–1929 var han nuntie hos den tyska regeringen.[1] Pacelli utsågs 1929 till kardinalpräst med Santi Giovanni e Paolo som titelkyrka. 1935–1939 tjänade han som camerlengo.

Pontifikat[redigera | redigera wikitext]

Pacelli valdes till påve 1939 efter en karriär i kurians tjänst. I sina encyklikor, bland annat Mystici corporis Christi (1943) om kyrkan och Humani generis (1950) om tro och teologi, tog han ställning i aktuella frågor. Under jubelåret 1950 proklamerade han dogmen om Jungfru Marias kroppsliga upptagande till himlen (assumptio).

Pius XII:s grav under Peterskyrkan

Pius hållning under andra världskriget har blivit livligt debatterad. Han ingrep inte aktivt mot de nazistiska judeförföljelserna, därför att detta enligt hans mening skulle förvärra deras situation. Pius skall, enligt uppgift, även ha känt till de planerade massmorden i Fosse Ardeatine 1944. Däremot gav Vatikanstaten skydd åt många enskilda. På Pius order gav Vatikanen skydd åt hundratusentals enskilda judar och politiska flyktingar, även om han utåt föredrog att föra tyst diplomati.[2] Även många efterspanade nazistiska krigsförbrytare fick åren efter andra världskriget hjälp av Vatikanen att ta sig till Argentina, med Pius goda minne.[1][3]

Särskilt under sina senare år som påve ledde han den katolska kyrkan in i en period av konservatism som utgjorde bakgrunden till Johannes XXIII:s och Andra Vatikankonciliets omfattande reformer.

Död[redigera | redigera wikitext]

Pius hälsa försämrades under 1950-talet och han dog den 9 oktober 1958 i Castel Gandolfo. Efter hans död balsamerades påvens kropp av hans läkare Riccardo Galeazzi-Lisi med en ny balsameringsmetod uppfunnen av Dr. Oreste Nuzzi. Denna visade sig vara mindre lyckad. Kroppen förruttnade, liket beskrevs som smaragdgrönt och vakter påstås ha svimmat av lukten.[4] Påvens begravningståg lockade rekordmånga åskådare i hans hemstad Rom.

Pius XII har fått sitt sista vilorum i de Vatikanska grottorna under Peterskyrkan. Saligförklaringsförfarandet för Pius XII gick den 19 december 2009 vidare genom ett viktigt steg. Påven Benedictus XVI tillerkände denna dag sin föregångare den heroiska dygden och gav honom titeln venerabilis (vördnadsvärd).[5][6] För att en saligförklaring skall kunna komma till stånd krävs nu ett mirakel, det vill säga att någon blir helad efter att ha bett om Pius XII:s förbön.

Encyklikor[redigera | redigera wikitext]

  1. 1939 - Summi Pontificatus
  2. 1939 - Sertum Laetitiae
  3. 1940 - Saeculo Exeunte
  4. 1943 - Mystici Corporis Christi
  5. 1943 - Divino Afflante Spiritu
  6. 1944 - Orientalis Ecclesiae
  7. 1945 - Communium Interpretes
  8. 1945 - Orientales Omnes
  9. 1946 - Quemadmodum
  10. 1946 - Deiparae Virginis Mariae
  11. 1947 - Fulgens Radiatur
  1. 1947 - Mediator Dei
  2. 1947 - Optatissima Pax
  3. 1948 - Auspicia Quaedam
  4. 1948 - In Multiplicibus Curis
  5. 1949 - Redemptoris Nostri Cruciatus
  6. 1950 - Anni Sacri
  7. 1950 - Summi Maeroris
  8. 1950 - Humani Generis
  9. 1950 - Mirabile Illud
  10. 1951 - Evangelii Praecones
  11. 1951 - Sempiternus Rex Christus
  1. 1951 - Ingruentium Malorum
  2. 1952 - Orientales Ecclesias
  3. 1953 - Doctor Mellifluus
  4. 1953 - Fulgens Corona
  5. 1954 - Sacra Virginitas
  6. 1954 - Ecclesiae Fastos
  7. 1954 - Ad Sinarum Gentem
  8. 1954 - Ad Caeli Reginam
  9. 1955 - Musicae Sacrae
  10. 1956 - Haurietis Aquas
  11. 1956 - Luctuosissimi Eventus
  1. 1956 - Laetamur Admodum
  2. 1956 - Datis Nuperrime
  3. 1957 - Fidei Donum
  4. 1957 - Invicti Athletae
  5. 1957 - Le Pelerinage de Lourdes
  6. 1957 - Miranda Prorsus
  7. 1958 - Meminisse Juvat
  8. 1958 - Ad Apostolorum Principis

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Friedemann, Bedürftig, Tredje riket från uppgång till fall, s. 292, Ersatz 2007 ISBN 978-91-88858-32-0
  2. ^ David G. Dalin (Rabbin), The Myth of Hitler's Pope: How Pope Pius XII Rescued Jews from the Nazis, Regnery 2005, ISBN 0-89526-034-4
  3. ^ Norman Davies Europa i krig Forum 2008 s. 276 ISBN 978-91-37-13109-2
  4. ^ Laura King, An Alternative to Embalming for the Pontiff, Los Angeles Times, 2005-04-07
  5. ^ Benedict's Pope: Should Pius XII Become a Saint?
  6. ^ Heroischer Tugendgrad von Johannes Paul II. und Pius XII. anerkannt! Arkiverad 25 december 2009 hämtat från the Wayback Machine. – kath.net-Meldung

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press 1988. ISBN 0-19-282085-0

Fördjupningslitteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Ciampa, Leonardo, Pope Pius XII: A Dialogue. Bloomington, Indiana: AuthorHouse 2007. ISBN 1-4259-7766-9
  • Cornwell, John, Hitler's Pope: The Secret History of Pius XII. New York: Penguin Books 2000. ISBN 0-670-88693-9
  • Rychlak, Ronald J., Righteous Gentiles: How Pius XII and the Catholic Church saved half a million Jews from the Nazis. Dallas, Texas: Spence Publishing Company 2005. ISBN 1-890626-60-0
  • Cavallin, Lars, Påvar i moderna tider, Fredestad förlag 2006 ISBN 91 86428 27 6

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Pietro Gasparri
Kardinalstatssekreterare
1930–1939
Efterträdare:
Luigi Maglione
Företrädare:
Pius XI
Påve
1939–1958
Efterträdare:
Johannes XXIII