Paul-Henri Spaak – Wikipedia

Paul-Henri Spaak


Tid i befattningen
15 maj 193822 februari 1939
Företrädare Paul-Emile Janson
Efterträdare Hubert Pierlot
Tid i befattningen
13 mars 194631 mars 1946
Företrädare Achille Van Acker
Efterträdare Achille Van Acker
Tid i befattningen
20 mars 194711 augusti 1949
Företrädare Camille Huysmans
Efterträdare Gaston Eyskens

Född 25 januari 1899
Belgien Schaerbeek utanför Bryssel, Belgien
Död 31 juli 1972 (73 år)
Belgien Braine-l'Alleud utanför Bryssel, Belgien
Gravplats Braine-l'Alleud[1]
Politiskt parti Belgische Socialistische Partij-
Parti Socialiste Belge
Maka Marguerite Malevez, efter hennes död
Simone Dear

Paul-Henri Spaak uttal, född 25 januari 1899 i Schaerbeek utanför Bryssel, död 31 juli 1972 i Braine-l'Alleud utanför Bryssel, var en belgisk advokat och socialistisk politiker. Han var en av EU:s grundare, och kallades Mr Europe.

Spaak var mellan åren 1936–1966 premiärminister eller utrikesminister i nästan alla belgiska regeringar (undantag augusti 1949–april 1954 och juni 1958–april 1961). Han har även varit bland annat ordförande i FN:s generalförsamling 1946–1947, Europarådets president 1949–1951 och Natos generalsekreterare 1957–1961.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Paul-Henri Spaak var ättling till den svenske immigranten till Belgien Magnus Spaak (1699–1768) från Bohuslän, bror till den pietistiske reformatorn Peter Spaak.[2] Paul-Henri Spaak var soldat under första världskriget, efter att ha ljugit om sin ålder, och blev då krigsfånge. Efter detta började han studera juridik vid Université libre de Bruxelles där han avlade juristexamen (LL.M.). Efter studierna var han verksam som advokat i Bryssel.

År 1936 utnämndes Spaak till Belgiens utrikesminister, och kvarblev med detta uppdrag till 1949, bortsett från perioder åren 1938–1939 och 1947–1949, då han var landets konseljpresident. Under andra världskriget ålåg det honom att genomdriva Belgiens neutralitet men hans regering tvingades gå i exil.

Spaak började under tiden i exil att försöka få till stånd ett enande av länderna i området, och utarbetade därför Beneluxplanen. Tankarna om mellanstatliga samarbeten och allianser sträckte sig långt bortom Benelux; han var en av de första som förordade Europeiska kol- och stålgemenskapen, och önskade även militärt samarbete inom Europa.

När FN:s generalförsamling samlades första gången 1946, blev Spaak dess första ordförande. Hans värv fortfor genom att han 1948–1949 var ordförande i OEEC:s råd. År 1946 blev han även vald till Europarådets president. I egenskap av socialist var han antimonarkist, och han genomdrev att kung Leopold abdikerade den 16 juli 1951. Åren 1957–1961 var han Natos generalsekreterare. Till hans gärningar hör även att han utformade stora delar av Romfördraget.

År 1957 tilldelades han Karlspriset.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ hämtat från: franskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
  2. ^ Paul De Zuttere, Famille Spaak, dans : L'Intermédiaire des Généalogistes, n°385, Bruxelles, January–February 2010

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Paul-Emile Janson
Belgiens premiärminister
1938–1939
Efterträdare:
Hubert Pierlot
Företrädare:
Första ämbetsinnehavaren
Ordförande i FN:s generalförsamling
1946–1947
Efterträdare:
Oswaldo Aranha
Företrädare:
Achille Van Acker
Belgiens premiärminister
1946
Efterträdare:
Achille Van Acker
Företrädare:
Camille Huysmans
Belgiens premiärminister
1947–1949
Efterträdare:
Gaston Eyskens
Företrädare:
Första ämbetsinnehavaren
Ordförande i Europaparlamentet
1952–1954
Efterträdare:
Alcide De Gasperi
Företrädare:
Lord Ismay
Natos generalsekreterare
1957–1961
Efterträdare:
Dirk Stikker