Oremål – Wikipedia

	oremål
Talas i	Sverige
Region	Ore socken
Antal talare	c:a 30 (2020)
Status	hotat
Språkfamilj	indoeuropeiska germanska nordiska östnordiska oremål; ; ; ;
Skriftsystem	latinska alfabetet,; historiskt även dalrunor
Officiell status
Språkmyndighet	Dalmålsakademin; Till Dalmålsakademin
Språkkoder
ISO 639‐3	–
	Oremålets utbredning bland målen i Ovansiljan.

Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.^[2]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.^[3]

Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).^[4]

Vid det mesta har jú och jó blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga).^[4] Däremot heter det njosa (nysa).

Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt).^[4] Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga.^[5] De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).^[3]

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l.^[6] Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop [d̪juːp] (djup), ljos [ɽjuːs] (ljus) och sju [sjʉː] (sjö).^[7] I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.^[6]

En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet [d͡ʒeːt] (get) och tjil [t͡ʃiːɽ] (kil).^[3] Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).

Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l.^[6] Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).^[4]

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Substantiven deklineras följande:

	Maskulinum
	Singular		Plural
	Indefinit form	Definit form	Indefinit form	Definit form
Nominativ	häst	hästn	hästär	hästär
Ackusativ	häst	hästn	hästa	hästa
Dativ	hästä	hästem	hästum	hästum

Verb[redigera | redigera wikitext]

Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.

	åtra (ändra)^[8]		gåpå (gapa)^[9]
	Presens indikativ	Preteritum indikativ	Presens indikativ	Preteritum indikativ
första person singular	åträr	åtred	gäpär	gäpäd
andra person singular	åträr	åtred	gäpär	gäpäd
tredje person singular	åträr	åtred	gäpär	gäpäd
första person plural	åträr / åtrom	åtred / åtredom	gäpär / gapom	gäpädom / gapadom
andra person plural	åträr	åtred	gäpär	gäpäd
tredje person plural	åträr	åtred	gäpär	gäpäd