Moramål – Wikipedia

moramål
Talas iSverige Sverige
RegionMora socken
Statusutdöende
SpråkfamiljIndoeuropeiska språk
Språkkoder
ISO 639‐3–
Moramålets utbredning bland målen i Ovansiljan.

Moramål (mormål) är en nordisk språklig varietet som talas i Mora socken i mellersta delen av Mora kommun i norra Dalarna. Moramålet tillhör de så kallade ovansiljanmålen i övre Dalarna, och är således närmast besläktat med oremål, sollerömål, venjansmål, orsamål, våmhusmål och älvdalsmål.[1]

Ljudlära[redigera | redigera wikitext]

Vokaler[redigera | redigera wikitext]

Moramålets vokaler[2][3]
Främre Central Bakre
Sluten i y ʉ ⟨u⟩ u ⟨o⟩
Mellansluten e
Mellanöppen ɛ ⟨ä⟩ œ ⟨ö⟩ ɔ ⟨å⟩
Öppen ɑ ⟨a⟩

Moramålet har nio monoftonger som uttalas antingen korta eller långa: ⟨a e i o u y å ä ö⟩. Därtill finns diftongerna ⟨aj⟩ och ⟨åj⟩.

Konsonanter[redigera | redigera wikitext]

Moramålets konsonanter
Bilabiala Labiodentala Alveolara Retroflex Palatala Velara Glottala
Nasal m n ŋ
Klusil p b t d k ɡ
Frikativ f (v) s h
Affrikat tɕ dʑ
Approximant w j
Tremulant r
Lateral l (ɽ)

Variation[redigera | redigera wikitext]

Map
Några uttalsvariationer i moramålet. Blå markörer: äldre /ð/ > /r/. Gröna markörer: [w] > [v]. Lila markörer: [w] > [v] och /y/ > /i/. (Klicka på en linje eller markör för mer information.)

I de nordvästra byarna Östnor, Kråkberg, Öna och Selja-Långlet har äldre /ð/ övergått från frikativa till tremulant (vilket Levander kallar ”ett ytterst egendomligt, r-liknande ljud”) och senare sammanfallit med /r/.[4][5] Detta ger uttal som tirningg ’tidning’ och bår säjrum ’båda sidor’ (dativ). I övriga byar har äldre /ð/ sammanfallit med /d/.

I de centrala byarna Yvraden, Morkarlby och Utmeland (samt på Sollerön) har [w] övergått helt till [v].[6] Samma sak har hänt i alla byar öster om Siljan och där har även vokalen /y/ sammanfallit med /i/.[7]

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Formlära[redigera | redigera wikitext]

Substantiv[redigera | redigera wikitext]

Moramålet skiljer (likt fornsvenskan) mellan tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. Substantiven böjs i numerus (singular/plural), kasus (nominativ/dativ) och bestämdhet (endast i nominativ).

De vanligaste substantivändelserna[8]
Singular Plural
Genus obest. best. obest. best.
Nom. m. — -(e)n -är, -e, -Ø
f. -e, -u -är, -ur
n. -är -Ø ´-e
Dat. m. -(e/a)m -um
f. -n
n. `-e

De två ändelserna ´-e och `-e syftar på ordets tonaccent. Se nedan under tabellen för neutrala substantiv.

Maskulina substantiv: smir ’smed’ och båkka ’backe’[8]
Singular Plural
obest. best.
Nom. smir
båkka 		smirn
båkkan 		smire
båkkär
Dat. smirem
båkkam 		smirum
båkkum
Feminina substantiv: nål ’nål’ och kelda ’källa’[8]
Singular Plural
obest. best.
Nom. nål
kelda 		nåle
keldu 		nålär
keldur
Dat. nåln
keldun 		nålum
keldum
Neutrala substantiv: bord ’bord’ och ljos ’ljus’[8]
Singular Plural
obest. best. obest. best.
Nom. bord
ljos 		bordär
ljosär 		bord
ljos 		bo´rde
ljo´se
Dat. bo`rde
ljo`se 		bordum
ljosum

För neutrala substantiv utgör ordens tonaccent den enda skillnaden mellan former som bo´rde (accent 1/akut accent) och bo`rde (accent 2/grav accent).

Genitiv bildas av dativformerna och suffixet -ås, t.ex. gardemås ’gårdens’, ljosumås ’ljusens’.

Pronomen[redigera | redigera wikitext]

Personliga pronomen (Östnor)[9]
Subjektsform Objektsform
Sv. Mo. Sv. Mo.
Singular jag Ig, I, e mig mi, me
du du dig di, de
han an honom an
hon o henne ennä
det ä, er det ä, er
Plural vi wir, e oss wåss
ni ir er ir
de dem dem dem

Formerna e, me och de förekommer i trycksvag (obetonad) ställning. Särskilt e förekommer oftast i omvänd ordföljd:

då wir kamöm emat fikköm-e rer-å ...
när vi kom hem fick vi reda på ...
När vi kom hem fick vi reda på ...[10]
men nug edd då ig gruvar me um ...
men nog skulle ha då jag gruvat mig om ...
Men nog skulle jag ha gruvat mig om ...[11]
Demonstrativa pronomen (Östnor)[9]
Närliggande Mer avlägset
Genus Sv. Mo. Sv. Mo.
Singular m. han/den här, denna isn han/den där dånda
f. hon/den här, denna isu hon/den där dora
n. det här, detta ita det där era
Plural alla de här, dessa isä de där demda

Dessa pronomen kan förstärkas med jän(ä) ’här(na)’ eller dan(ä) ’där(na)’:

ä wa je sårglen res era-danä
det var en sorglig resa det därna
Det var en sorglig resa, det därna.[12]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1974 ger Mora Hembygdslag årligen ut tidskriften Missmårn. Den innehåller berättelser och dokumentation både på moramål och på svenska.[13] Språkproven nedan kommer från denna tidskrift.

Stavning[redigera | redigera wikitext]

Det finns ingen standardiserad stavning, så den uttalsvariation som beskrivs ovan återspeglas ofta i skrift: ⟨r⟩/⟨d⟩ i vissa ord, ⟨w⟩/⟨v⟩ samt ⟨y⟩/⟨i⟩. Stavningen av affrikatorna varierar ofta fritt mellan ⟨tj⟩/⟨dj⟩ och ⟨ts⟩/⟨dz⟩ – ibland i samma text.

Språkprov[redigera | redigera wikitext]

Följande tre språkprov är exempel på den variation som beskrivs ovan och kommer från byarna Öna, Utmeland respektive Noret – en sträcka på ungefär en halvmil.

Öna[redigera | redigera wikitext]

Förändringen äldre /ð/ > /r/ syns i bl.a. werkstarem ’verkstaden’ (dat.), gurfruktun ’gudfruktig’ och lovar ’lövat’ (= samlat löv).

Moramål (Öna) Mårfar såt atta werkstarem å djord klukkur, där inte an elld-å stsöted er så ärd gardem til. Kelindje onums wa je lite, kwikk å glar mennests, så jetted Swen-Kari. O wa mytjy gurfruktun å owanli bra tä sjungga. E minns, ur o arbeted min spåråm å jennståndjen attånar stugun å brot upp stubba å odled jett sturt styttsä. Å sä så figd I ån bort å lov millmar upe Okbjär. El dajen, trakst o add lovar-i settsen å tä slut sitt-å, att men gäslkupp wa rikti full, sjungged o dån jen såndjen ettär odram.[14]
Svenska Morfar satt i verkstaden och gjorde klockor, när han inte höll på att sköta det som hörde till gården. Hans fru var en liten, kvick och glad människa som hette Sven-Karin. Hon var mycket gudfruktig och ovanligt bra på att sjunga. Jag minns hur hon arbetade med spade och järnspett bakom stugan och bröt upp stubbar för att odla ett stort stycke. Ibland följde jag med henne för att repa löv i Oxberg. Hela dagen, tills hon hade fyllt sin säck med löv och sett efter att min påse var riktigt full, sjöng hon den ena sången efter den andra.

Utmeland[redigera | redigera wikitext]

Moramål (Utmeland) Varu så ed snart tog slut å, va lampålju, fotogen, kållum vi ed nu fö tidi. Ed djick int tä tjöp lampålju fö peninggär, å ändå va fok tvundjigär tä a o, då int ed fanns no ana tä lys si min. In i stugun djick ed nug tä krånggäl si fram uppå no vis, männ ed va sämmär öjti fjåsi tä red si, då ostn kam å ed vart mörkt vi tri- fyrtidi um ättärmidajän.[15]
Svenska En vara som snart tog slut var lampolja – "fotogen" kallar vi det nu för tiden. Det gick inte att köpa lampolja för pengar, och ändå var folk tvungna att ha det, eftersom det inte fanns något annat att lysa med. Inne i stugan gick det nog att krångla sig fram på något vis, men det var värre att reda sig ute i ladugården när hösten kom och det blev mörkt vid tre fyra på eftermiddagen.

Noret[redigera | redigera wikitext]

Förändringen /y/ > /i/ syns i alldeles tister ’alldeles tysta’.

Moramål (Noret) Då mej mona va je ungg kulla, add o å Britås-Anna väri bort-i jänn gard å våkå fredasnåt. Uppå vejän em skuld dem go föbi jänn ös-gard, å ä va ländj sä, ä add bott nå fok dar. Då dem djikk föbi, fikk dem sjå jett tända ljos i fönstri. Dem vart rädigär å alldeles tister, fö dem add gått å småprata. Jänn bra bit darifrå fingg dem mål i munnim. Britås-Anna sejd a mona: "Såg du?" å mona svärä: "Ja, såg dug og?". Dem trodd att ä va jett fegljos.[16]
Svenska När min mamma var en ung flicka hade hon och Britås-Anna varit i en gård för att vaka fredagsnatt. På vägen hem skulle de gå förbi en ödegård, och det var länge sedan det hade bott folk där. När de gick förbi såg de ett tänt ljus i fönstret. De blev rädda och alldeles tysta, för de hade gått och småpratat. En bra bit därifrån fick de mål i mun. Britås-Anna sa till mamma: "Såg du?" och mamma svarade: "Ja, såg du också?". De trodde att det var ett fegljus.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Levander 1925.
  2. ^ Noreen 1882.
  3. ^ Eriksson 1961, s. 141ff.
  4. ^ Levander 1928, s. 6, 270f.
  5. ^ Helgander, John (2000). ”Älvdalsmål i förändring: den tonande dentala frikativan (dh) och dess ersättare”. Folkmålsstudier (Helsingfors) 39: sid. 178f. 
  6. ^ Levander 1928, s. 103.
  7. ^ Levander 1925, s. 189.
  8. ^ [a b c d] Bygdemål i Mora 1990, s. 80f.
  9. ^ [a b] Bygdemål i Mora 1990, s. 86ff.
  10. ^ Budh, Bror (1984). ”Bur-Jannes, jenn wajrför kall”. Missmårn (Mora): sid. 26. ISSN 1403-0896.  Libris 650520
  11. ^ Stenes-Keste (1984). ”Jen kweld fe långg sä”. Missmårn (Mora): sid. 32. ISSN 1403-0896.  Libris 650520
  12. ^ Bygdemål i Mora 1990, s. 178.
  13. ^ Mora Hembygdslag. ”Missmårn (årlig hembygdstidskrift)”. https://www.morahembygd.se/sample-page/missmarn-arlig-hembygdstidskrift/. Läst 13 juni 2021. 
  14. ^ Öhnell, Lars (1988). ”Mårfar”. Missmårn (Mora): sid. 2. ISSN 1403-0896.  Libris 650520
  15. ^ Blomberg, Anders (1985). ”Lampålju”. Missmårn (Mora): sid. 4. ISSN 1403-0896.  Libris 650520
  16. ^ Gunnerås, Anna (1985). ”Skromt å Trull”. Missmårn (Mora): sid. 19. ISSN 1403-0896.  Libris 650520

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Moramål&oldid=53015016”