Messels gruva – Wikipedia

Världsarv
	Messels gruva
Geografiskt läge
Koordinater	49°55′03″N 8°45′24″Ö / 49.91750°N 8.75667°Ö
Plats	Messel
Land	Tyskland
Region*	Europa
Data
Typ	Naturarv
Kriterier	viii
Referens	720
Historik
Världsarv sedan	1995 (19:e mötet)
	; Messels gruva .
	* Enligt Unescos indelning.

Messels gruva, ett världsarv i Messel, Tyskland, upptaget 1995. Många fossila fynd har hittats här, varav det första 1875. Alla fynd har varit från eocenepoken. Platsen är ett före detta dagbrott. Bland fossilen finns däggdjur, fåglar, kräldjur, fiskar, insekter och växter. Påfallande är kvaliteten av fossilens mjuka delar. Bland betydande fynd kan nämnas Propalaeotherium (en tidig form av hästdjur) som bekräftades med 70 olika exemplar, Messelornis cristata som räknas till familjen tran- och rallfåglar^{[källa behövs]}. Det idag mest uppmärksammade fossilet är ett 47 miljoner år gammalt fynd av ett tidigt primatsläkte, som fått arbetsnamnet Ida.

Messels gruva är Tysklands första naturarv.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Gruvans oljeskiffer skapades under eocen för ungefär 47 miljoner år sedan. Området var då en 300 meter djup maar som fylldes med sediment. Enligt en borrning som utfördes 2001 är skikten med själva oljeskiffern 150 meter tjocka. Därför uppskattas att sjön existerade i över 1,5 miljoner år^{[källa behövs]}. På grund av sjöns stora djup ändrades vattnets sammansättning bara vid ytan, och i djupare regioner fanns brist på syre.

Områdets klimat var under eocen tropiskt eller subtropiskt, och döda djur eller växter som gick mot sjöns botten blev förstenade.

Messels gruva var i drift mellan 1859 och 1970. Här bröts oljeskiffer, järnmalm och brunkol. Efter gruvdriften planerade man att fylla gruvan med avfall men planen avvisades efter protester av vetenskapsmän och regionens befolkning.^[1] Gruvan nominerades istället hos Unesco som deklarerade malmbrottet den 8 december 1995 som världsarv^{[källa behövs]}.

Fossilen[redigera | redigera wikitext]

Platsens fossil har utmärkande kvalitet och hos några finns avtryck av mjukdelar, magsäckens innehåll, insektsvingar och embryon kvar.^[2]

Ett problem är att oljeskiffern består till 40 procent av vatten. Efter torkning blev många fossil förstörda. Först under 1960-talet hittades en metod som bevarar fossilen i konstgjord kåda^{[källa behövs]}.

Fossil av en fisk
Fossil av en praktbagge
Fossil av Masillamys, en tidig gnagare
Lilla "Ida", en fossil Darwinius
Oljeskiffer

Gruvans presentation[redigera | redigera wikitext]

Gruvans fossil visas huvudsakligen i tre museer: Fossilien- und Heimatmuseum Messel, Hessisches Landesmuseum i Darmstadt och Naturmuseum Senckenberg. På platsen erbjudas guidade vandringar. En utsiktspunkt och ett flertal informationstavlor finns för spontana besökare. För närvarande planeras ett besöks- och informationscentrum vid gruvans kant.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 20 maj 2009.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Anita Bagus: Die Grube Messel für Kinder und andere Forscher. Interessengemeinschaft zum Erhalt der Fossilienfundstätte, Messel 2003, ISBN 3-00-011776-8.
Gabriele Gruber, Norbert Micklich: Messel. Schätze der Urzeit. Theiss, Stuttgart 2007, ISBN 978-3-80622-092-6 (Begleitbuch zur Ausstellung im Hessischen Landesmuseum Darmstadt vom 29. März bis 30. September 2007, Leiden 2007–2008, Oslo 2008, Hannover 2009, Stuttgart 2009, Basel 2009–2010, Münster 2010–2011).
Bernhard Kegel: Das Ölschieferskelett. Eine Zeitreise. 4. Auflage. Ammann, Zürich 1996, ISBN 3-250-10288-1.
Wighart v. Koenigswald, Gerhard Storch (Hrsg.): Messel. Ein Pompeji der Paläontologie. Thorbecke, Sigmaringen 1998, ISBN 3-7995-9083-8.
Hans W. Wolf: Schätze im Schiefer. Faszinierende Fossilien aus der Grube Messel. Westermann, Braunschweig 1988, ISBN 3-07-508996-6.
Gerhard Storch: Die Grube Messel: Säugetiere am Beginn ihrer großen Karriere. In: Biologie in unserer Zeit. 34 (1), 2004, ISSN 0045-205X, S. 38–45.
Torsten Wappler (Hrsg.): Messel unter der Lupe. Hessisches Landesmuseum Darmstadt, Darmstadt 2005, ISBN 3-926527-76-5

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ Brusatte, Steve (2023). ”Das Loch bei Messel”. Eine neue Geschichte der Säugetiere. Piper ebooks. sid. 167
^ Brusatte, Steve (2023). ”Der eozäne Messelsee”. Eine neue Geschichte der Säugetiere. Piper ebooks. sid. 171−177

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

(engelska) UNESCO World Heritage Centre - Messel Pit Fossil Site

[Brusatte2-1] Brusatte, Steve (2023). ”Das Loch bei Messel”. Eine neue Geschichte der Säugetiere. Piper ebooks. sid. 167

[Brusatte-2] Brusatte, Steve (2023). ”Der eozäne Messelsee”. Eine neue Geschichte der Säugetiere. Piper ebooks. sid. 171−177

[1]

[2]