Luftgap – Wikipedia

Luftgap används i transformatorer när magnetfältet är så stort att kärnan går i mättning annars. Man fördelar alltså magnetfältet från järnet till luftgapet och kan på så sätt hantera större H-fält. Luftgapet är sällan större än bråkdelen av en millimeter.

Problemställning[redigera | redigera wikitext]

Antag att vi har en toroid med innerdiameter a, ytterdiameter b, höjd h samt antal varv N. Man kan visa att en sådan toroidtransformator har en induktans:

${\displaystyle L={\frac {\mu _{eff}N^{2}h}{2\pi }}\ln {\frac {b}{a}}}$ (Henry)

Man kan också visa att om Hg är H-fältet i gapet och Hf är H-fältet i det ferromagnetiska järnet får man:

${\displaystyle {\frac {Hg}{Hf}}={\frac {\mu }{\mu _{0}}}=\mu _{r}}$

det vill säga magnetfältet i luftgapet är ${\displaystyle \mu _{r}}$ gånger större.

Slutligen kan man visa att:

${\displaystyle \mu _{eff}=\mu _{0}{\frac {\mu _{r}}{1+{\frac {lg}{lm}}\mu _{r}}}}$

där lg och lm är längden på luftgapet respektive den magnetiska längden.

Fotnot[redigera | redigera wikitext]

${\displaystyle \oint _{C}Hdl=NI_{0}}$

I linjära sammanhang innebär detta helt enkelt att:

${\displaystyle H={\frac {NIo}{lm+lg}}}$

och i och med att:

${\displaystyle B=\mu _{eff}\cdot H}$

kan man alltså styra den magnetiska flödestätheten med hjälp av ett luftgap.

Källor[redigera | redigera wikitext]

• Cheng David K, Field and Wave Electromagnetics, Second Edition, Fourth Printing, 1991, USA & Canada