Leif Leifland – Wikipedia

Leif Leifland
Född30 december 1925[1]
Död3 april 2015[1] (89 år)
Medborgare iSverige[2]
SysselsättningDiplomat
Befattning
Sveriges ambassadör i Storbritannien (1982–1991)[1]
Utmärkelser
Riddare med storkors av Victoriaorden (1983)[1]
Redigera Wikidata

Leif Leifland, född 30 december 1925 i Stockholm, död 3 april 2015 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm,[3] var en svensk diplomat.[4] Leifland var tillfällig chargé d’affaires i Washington 1973–1974, utrikesråd och chef för Utrikesdepartementets (UD) politiska avdelning 1975–1977, kabinettssekreterare 1977–1982 och ambassadör i London 1982–1991.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Leif Leifland växte upp i Jönköping och studerade vid Lunds universitet. Efter juristexamen 1951 anställdes han vid UD samma år. Han tjänstgjorde i Aten 1953–1955 och i Bonn 1955–1958 samt var biträdande sekreterare i Nordiska rådets svenska delegation 1958–1960 samtidigt som han arbetade på UD:s politiska avdelning. Efter att ha tjänstgjort på svenska ambassaden i Washington 1960–1964 återvände han till Stockholm där han arbetade dels på Utrikesdepartementet och dels som sekreterare i Riksdagens utrikesutskott.

Olof Palmes jultal 1972, som fördömde julbombningarna över Hanoi och jämförde dessa med nazistiska utrotningslägren, ledde till en allvarlig diplomatisk kris mellan USA och Sverige. USA kallade hem sin Stockholmsambassadör och accepterade inte Sveriges nyutnämnda Washingtonambassadör Yngve Möller 1973. I denna situation placerades återigen Leifland i Washington och kom där att 1973 och 1974 tjänstgöra som tillförordnad beskickningschef, så kallad chargé d’affaires. I sin bok Frostens år, som bygger på hemligstämplade amerikanska dokument som Leifland fick tillgång till, menade han att Palme och den svenska utrikespolitiska ledningen ofta gjorde sig skyldiga till felbedömningar av signaler som Henry Kissinger och Richard Nixon utsände. Detta, enligt Leifland, förlängde krisen. I boken framgår även att utrikesministern Sven Andersson delgett amerikanska diplomater svensk underrättelseinformation om nordvietnamesisk militär aktivitet. I de hemligstämplade dokument Leifland hade tillgång till fick Andersson beröm för sin trovärdighet.

Efter Leiflands tid i Washington var han chef för UD:s politiska avdelning 1975–1977, kabinettssekreterare 1977–1982, och under åren 1982–1991 ambassadör i London. När Leifland kom hem från London blev han ordförande i Utrikespolitiska Institutets styrelse.

I massmedia har Leif Leifland framstått som en krishanteringens diplomat, mycket på grund av att han spelade en avgörande roll vid den diplomatiska handläggningen av den sovjetiska ubåten U 137:s intrång på svenskt vatten 1981.

Leif Leifland är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[5]

Böcker[redigera | redigera wikitext]

Leif Leifland gav ut böckerna Svartlistningen av Axel Wenner-Gren, General Böhmes val, Frostens år samt ett stort antal uppsatser i utrikespolitiska ämnen och samtidshistoriska ämnen. Han var även, tillsammans med Gunnar Artéus, med och redigerade Svenska diplomatprofiler under 1900-talet.

Andra uppdrag[redigera | redigera wikitext]

Leifland var ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1981 och ledamot av Örlogsmannasällskapet sedan 1982.[6] Han mottog en brittisk hedersbetygelse under tjänstgöring som Sveriges ambassadör i London, Honorary Knight Grand Cross av Victoriaorden (post-nominals: GCVO).[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Who's who, A & C Black.[källa från Wikidata]
  2. ^ Libris, 13 april 2015, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  3. ^ Dödsannons i Svenska Dagbladet 12 april 2015
  4. ^ ”Leif Leifland”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/leif-leifland?i_h_word=leifland. Läst 5 augusti 2014. ”Leifland, Leif, f. 1925, diplomat.” 
  5. ^ ”Leifland, Leif”. SvenskaGravar.se. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/ab8e12ed-187f-417e-b45a-6fbd263427d4. Läst 10 mars 2024. 
  6. ^ ”Matrikel”. Kungliga Krigsvetenskapsakademien. http://kkrva.se/matrikel/. Läst 5 augusti 2014. 
  7. ^ London Diplomatic List June 1990, HMSO

Källor[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Leifland Leif, red (1965). Att sprida information om Förenta Nationerna: betänkande. [Stencilerade betänkanden] / [Utrikesdepartementet] ; [1965:3]. Stockholm: Utrikesdep. Libris 883650 
  • Leifland, Leif (1984). Det ekonomiska och handelspolitiska läget i Storbritannien: anförande vid Sveriges Allmänna Exportförenings årsmöte den 18 oktober 1984. Stockholm: Sveriges allmänna exportförening. Libris 2378504 
  • Leifland, Leif (1989). Svartlistningen av Axel Wenner-Gren: en bok om ett justitiemord. Stockholm: Askelin & Hägglund. Libris 7657852. ISBN 91-7684-158-8 (inb.) 
  • Leifland, Leif (1992). General Böhmes val: Sverige och det nazistiska Tyskland våren 1945. Stockholm: Norstedt. Libris 7156035. ISBN 91-1-919242-8 (inb.) 
  • Leifland, Leif (1997). Frostens år: om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige. Sverige under kalla kriget, 99-2240566-0 ; 2. Stockholm: Nerenius & Santérus. Libris 7460819. ISBN 91-648-0109-8 (inb.)  (Boken bygger på hemligstämplade amerikanska dokument och handlar om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige mellan 1972 och 1974.)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Sverker Åström 		Kabinettssekreterare i Utrikesdepartementet
1977–1982 		Efterträdare:
Pierre Schori
Företrädare:
Per Lind 		Sveriges ambassadör i London
1982–1991 		Efterträdare:
Lennart Eckerberg
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Leif_Leifland&oldid=54609258”