Klangfärg – Wikipedia

Klangfärg, även timbre, är den specifika karaktären hos en ton, ett musikinstrument, eller en människoröst som utgörs av sammansättningen av de olika medklingande övertonerna. Klangfärgen påverkas framförallt av antalet, styrkan och frekvensen av de övertoner som tillsammans med grundtonen bildar klangen, men även av till exempel tonansatsen och formanterna. Ju högre och starkare deltoner, desto skarpare klangfärg.

Vokalkvalitet[redigera | redigera wikitext]

I ett spektrogram kan man se formanterna i olika vokaler. Här en manlig talare som säger [tatata]. De mörkare partierna i spektrogrammet är de klangfulla a-ljuden.

När det gäller klangfärgen hos vokaler används även synonymen vokalkvalitet. Akustiskt sett består alla språkljud av klanger, brus och tystnader. Vokalerna består av ett flertal klanger jämförbara med ett ackord på ett instrument.[1] De allra klangfullaste ljuden är just vokalerna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Engstrand (2004). s. 42

Allmänna källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bonniers Musiklexikon, s. 248. Stockholm: Albert Bonniers förlag. 2003. ISBN 91-0-057504-6 
  • Engstrand, Olle (2004). Fonetikens grunder, Lund: Studentlitteratur

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Klangfärg&oldid=49406158”