Kemisk bindning – Wikipedia

En kemisk bindning är en attraktion mellan atomer, som möjliggör bildandet av kemiska substanser.

Attraktionen beror på att det energimässigt är fördelaktigare för de flesta atomer och joner att vara bundna till lämpliga bindningspartners än att förekomma som obundna partiklar. Den moderna beskrivningen av den kemiska bindningen utförs på basis av kvantmekanik.

De olika bindningarnas styrkor varierar avsevärt. De starkaste bindningstyperna är jonbindningar och kovalenta bindningar. Övriga bindningstyper är metallbindning, van der Waals-bindning, vätebindning, dipol-dipolbindning samt jon-dipolbindning.

Exempel på bindningsenergier[redigera | redigera wikitext]

**Bindningsenergier (*E_b*) för olika typer av bindningar**^[1]
Bindning	Ämne	E_b [kJ/mol]	E_b [eV/atom]
Jon-	NaCl	640	3,3
	MgO	1000	5,2
Kovalent	Si	450	4,7
	C (diamant)	713	7,4
Metall-	Hg	68	0,7
	Al	324	3,4
	Fe	406	4,2
	W	849	8,8
van der Waals-	Ar	7,7	0,08
	Cl₂	31	0,32
Väte-	NH₃	35	0,36
	H₂O	51	0,52

Referenser[redigera | redigera wikitext]

^ Callister, William (1997). Materials Science and Engineering - An Introduction. USA: John Wiley & Sons. sid. 21

[1] Callister, William (1997). Materials Science and Engineering - An Introduction. USA: John Wiley & Sons. sid. 21

[1]