Internationella fredsbyrån – Wikipedia

Nobels fredspris 1910.

Internationella Fredsbyrån (Bureau international de la paix (BIP), engelska International Peace Bureau (IPB)) är världens äldsta internationella fredsorganisation. Byrån grundades 1 december 1891 i Bern i Schweiz under namnet Bureau international permanent de la paix, den permanenta Internationella Fredsbyrån, efter ett beslut på den tredje universella fredskongressen i Rom, juli 1891.

Initiativtagare Élie Ducommun som var dess förste ledare och 1902 erhöll Nobels fredspris.[1] En av initiativtagarna, och byråns förste ordförande var dansken Fredrik Bajer, som 1908 fick Nobels fredspris för sitt arbete. Organisationen Bureau international permanent de la paix fick fredspriset 1910 och namnet ändrades till det nuvarande år 1912. Från och med 2012 har elva andra Nobelfredsprisvinnare varit medlemmar i IPB.[2] Idag har IPB / BIP över 300 medlemsorganisationer från mer än 70 länder.[3] Huvudkontoret ligger i Berlin. De har också kontor i Genève och Barcelona. Fram till 2017 var det huvudkontor i Genève.

Fredsbyrån blev en centralorganisation som samlade ett stort antal fredsrörelser under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Byrån fick ansvaret för organisationen av de universella fredskongresserna som hölls i slutet av 1800-talet och framåt. Dessa fredskongresser tog bland annat fram ett första regelsystem för folkrätten och regler för "humanisering" av krigföring, till exempel förbud mot användning av vapen som orsakar onödigt lidande.

Deras huvudprogram är Global Campaign on Military Spending (GCOMS) och Avrustning för Utveckling, som fokuserar på kärnvapen och konventionella vapen, samt biologiska vapen, landminor och handeldvapen.

Internationella fredsbyråns möte (IPB) i Bern, 1899.
Internationella fredsbyråns generalförsamling, september 1935.

IPB / BIP har rådgivande status vid FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) och kopplar statusen till FN:s avdelning för global kommunikation.

Global Campaign on Military Spending[redigera | redigera wikitext]

Den globala kampanjen för militära utgifter (GCOMS) är en permanent, global, heltidskampanj som skapades i december 2014 av IPB för att ta itu med den globala frågan om överdrivna militära utgifter.[4]

Syftet med kampanjen är att driva världens regeringar att investera pengar i hälso-, utbildnings-, sysselsättnings- och klimatförändringssektorerna i stället för militär. Det kräver också en årlig minimiallokering på 10% från militära budgetar i alla stater. Slutligen förespråkar den minskningen av vapenproduktionen och internationell vapenhandel.[5]

Kampanjen organiserar den globala dagen för militära utgifter (GDAMS) för att öka allmänhetens, medias och politiska medvetenhet om kostnaderna för militära utgifter och behovet av att investera i nya prioriteringar.[6]

GDAMS-åtgärder i Halifax, Kanada.

GCOMS förvaltas från det decentraliserade Barcelona, Spaniens IPB-kontor i samordning med Center Delàs of Peace Studies. Mer än 100 organisationer från 35 länder har anslutit sig till kampanjen.[4]

Atomnedrustningsaktivitet[redigera | redigera wikitext]

IPB har varit i spetsen för kärnvapenavrustning sedan 1945, inklusive:

IPB håller för närvarande på kampanj för att uppmuntra signering och ratificering av TPNW så att det kan träda i kraft.[7]

Seán MacBride Peace Prize[redigera | redigera wikitext]

Seán MacBrides fredspris grundades 1992 och delas ut av International Peace Agency till individer eller organisationer som "har gjort enastående arbete för fred, nedrustning och / eller mänskliga rättigheter."[8] Den är uppkallad efter Seán MacBride, en vinnare av Nobels fredspris som var ordförande för IPB 1968-74 och president 1974–1985.[8][9]

Mottagare[redigera | redigera wikitext]

Följande är mottagare av Seán MacBride fredspris sedan starten 1992:[8]

År Mottagar Anteckningar Referenser
1992 Michael D. Higgins
1993 Motarilavoa Hilda Lini Spelade en nyckelroll i WHO:s beslut att godkänna en begäran till Världsdomstolen om kärnvapens lagliga status.
1994 Mordechai Vanunu Dömd till fängelse i 18 år för att avslöja detaljer om Israels kärnvapenarsenal.
1995 Förening av kommittéer för soldatmödrar i Ryssland Fremst blant russiske statsborgergrupper som motsetter seg krigen i Tsjetsjenia.
1996 Selim Bešlagić För "hans kamp mot nationalism, etnisk rensning och intolerans under sitt lands krig." [10]
1997 Seeds of Hope Group Att avväpna ett Hawk-flygplan på väg till Indonesien.
1998 John Hume För "hans bidrag till Nordirlands fredsprocess." [11]
1999 Barbara Gladysch For hennes "ekstraordinære og årelange forpliktelse til nedrustning og praktisk solidaritet med ofre for kriger og katastrofer." [12]
2000 1) Praful Bidwai

2) Achin Vanaik

Att vara i spetsen för den internationella kampanjen mot nukleariering av Sydasien. " [13]
2001 Rosalie Bertell För "hennes livslånga engagemang för fred och hennes djupa oro för människors välbefinnande över hela planeten. [14]
2002 Barbara Lee För "hennes enda röst mot bombningen av Afghanistan." [15]
2003 Nihon Hidankyō Överlevande av A-bombattackerna mot Hiroshima och Nagasaki 1945. De har ägnat resten av sina liv åt att eliminera kärnvapen.
2004 Geneva Initiative on the Middle East
2005 Ingen utmerkelse
2006 Mayors for Peace:

1) Tadatoshi Akiba

2) Iccho Itoh

För "prestationerna i att väcka internationell offentligt krav på avskaffande av kärnvapen och varaktig världsfred." [16]
2007 Jayantha Dhanapala För "hans engagemang för orsaken till nedrustning och hans initiativ att skapa den centralasiatiska kärnfria zonen." [17]
2008 Jacqueline Cabasso För "hennes år med enastående arbete med icke-statliga organisationer och initiativ mot fred och eliminering av kärnvapen." [18]
2009 Betty Reardon För "hennes bidrag till fredsutbildning och till den bredare fredsrörelsen." [19]
2010 Binalakshmi Nepram För "hennes extraordinära ansträngningar för att främja nedrustning och ett slut på vapenvapen i Indien." [20]
2011 1) Hanaa Edwar

2) Dr. Peter Becker

1) För "hennes bidrag till främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter, liksom hennes hårda motstånd mot våld och krig."

2) För sitt arbete med den tyska sektionen i International Association of Advocists Against Nuclear Arms (IALANA).

[21][22]
2012 1) Lina Ben Mhenni

2) Nawal El Saadawi

Att visa "stort mod och ... betydande bidrag till det som kallas den arabiska våren." [23]
2013 Chelsea Manning För hennes "modiga handlingar för att avslöja information om USA:s krigsförbrytelser."
2014 Folket och regeringen på Republiken Marshallöarna För "modiga att ta de nio länderna med kärnvapeninnehav till Internationella domstolen för att verkställa icke-spridningsfördrag och internationell sedvänjor." [24]
2015 Folket och ösamhällen i Lampedusa, Italien och Jeju Island, Sydkorea Att visa "ett djupt engagemang för fred och social rättvisa." [25]
2016 IPB Secretary-General Colin Archer I 26 år "i fred och i IPB-samhället." [26]
2017 1) All Okinawa Council Against Henoko New Base

2) Noam Chomsky

3) Jeremy Corbyn

1) "för sitt oavbrutna åtagande att stänga av Futemna Marine Air Base och för sitt icke-våldsamma motstånd mot byggandet av en massiv ny luft-, land- och havsbas i Henoko;"

2) För hans "outtröttliga engagemang för fred, hans starka kritik av den amerikanska utrikespolitiken och hans anti-imperialism;"

3) För hans "varaktiga och kraftfulla politiska arbete för nedrustning och fred."

[6]
2018 1) Association For Historical Dialogue and Research and Home for Cooperation

2) Helena Maleno

3) Douglas Roche

1) För sina "ansträngningar och främjande av [a] fredskultur och fredsbyggande aktiviteter."

2) För hennes "ansträngningar för att rädda hundratals liv i Medelhavet och hennes starka åtagande att försvara de mänskliga rättigheterna."

3) För hans "outtröttliga ansträngningar för att främja internationell fred och nedrustning."

2019 1) Bruce Kent

2) Elayne Whyte Gómez

1) En "internationellt känd fredsaktivist och en" verklig fredshjälte "som, till och med på sitt 90:e år, fortfarande är en aktiv kampanj och organisator för fred och mänskliga rättigheter."

2) För "hennes ovärderliga bidrag till genomförandet av det historiska fördraget om förbud mot kärnvapen."

[8]

Förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Organisationenens tjänstemän väljs för tre år i taget. Vid den senaste kongressen som hölls i London den 19 oktober 2019 valdes en ny grupp av IPB-tjänstemän.[27]

President[redigera | redigera wikitext]

Organisationen leds av två presidenter, en manlig och en kvinnlig.[28]

International Peace Bureau World Congress Berlin 2016.
De nuvarande presidenterna är:
Land Namn
Storbritannien Storbritannien Philip Jennings
Italien Italien Lisa Clark

Kassör[redigera | redigera wikitext]

Den nuvarande kassören är:
Land Namn
Tyskland Tyskland Lucas Wirl

Vicepresidenter[redigera | redigera wikitext]

Vicepresidenterna ersätter presidenten vid behov.

De nuvarande vicepresidenterna är:
Land Namn
Spanien Spanien Jordi Calvo
Filippinerna Filippinerna Corazon Valdez Fabros
USA USA Joseph Gerson
Storbritannien Storbritannien Dave Webb

Styrelsemedlemmar[redigera | redigera wikitext]

Styrelseledamöterna är följande:
Land Namn
Frankrike Frankrike Alain Rouy
Frankrike Frankrike Arielle Denis
Indien Indien Binalakshmi Nepram
Mongoliet Mongoliet Enkhsaikhan Jargalsaikhan
Sydkorea Sydkorea Jun Kyu Lee
Argentina Argentina Patricia Perez
Japan Japan Rieko Asato-Kodama
Kanada Canada Yeshua Moser-Puangsuwan
Kanada Canada Steve Staples
Belgien Belgien Etienne De Jonghe

Anställda[redigera | redigera wikitext]

De anställda är följande personer:
Land Namn
Tyskland Tyskland Reiner Braun
Bosnien och Hercegovina Bosnien Amela Skiljan
Spanien Spanien Quique Sánchez

Nobels fredspriser[redigera | redigera wikitext]

IPB "Bread Tank" i Rio de Janeiro i Brasilien.

IPB:s arbete belönades av Nobels fredspris 1910, vilket också delas ut till några av dess medlemmar:[29]

Tidigare presidenter[redigera | redigera wikitext]

IPB leds av två presidenter, en man och en kvinna, vilket säkerställer en könsbalans inom ledarskapet. Varje president kan för närvarande tjänstgöra upp till två treårsperioder.[27]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1930). Svensk uppslagsbok. Bd 5. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 366 
  2. ^ ”The Nobel Peace Prize 1910” (på amerikansk engelska). NobelPrize.org. https://www.nobelprize.org/prizes/peace/1910/summary/. Läst 6 juli 2020. 
  3. ^ ”IPB - Who we are | IPB - International Peace Bureau” (på amerikansk engelska). http://www.ipb.org/who-we-are/. Läst 6 juli 2020. 
  4. ^ [a b] ”Who we are -” (på amerikansk engelska). demilitarize.org. https://demilitarize.org/global-campaign-on-military-spending/who-we-are/. Läst 6 juli 2020. 
  5. ^ ”What we do -” (på amerikansk engelska). demilitarize.org. https://demilitarize.org/global-campaign-on-military-spending/what-we-do/. Läst 6 juli 2020. 
  6. ^ [a b] ”Homepage” (på katalanska). Delas. http://centredelas.org/. Läst 6 juli 2020. 
  7. ^ ”Nuclear Weapons | IPB - International Peace Bureau” (på amerikansk engelska). http://www.ipb.org/nuclear-weapons/. Läst 6 juli 2020. 
  8. ^ [a b c d] ”Sean MacBride Peace Prize | IPB - International Peace Bureau” (på amerikansk engelska). http://www.ipb.org/sean-macbride-peace-prize/. Läst 6 juli 2020. 
  9. ^ Nordlinger, Jaz (2012). Peace, They Say: A History of the Nobel Peace Prize, the Most Famous and Controversial Prize in the World. sid. 221 
  10. ^ ”Bosnian wins MacBride prize” (på engelska). The Irish Times. https://www.irishtimes.com/news/bosnian-wins-macbride-prize-1.80440. Läst 6 juli 2020. 
  11. ^ ”MacBride prize for Hume” (på engelska). The Irish Times. https://www.irishtimes.com/news/macbride-prize-for-hume-1.203385. Läst 6 juli 2020. 
  12. ^ ”FF4/99 - Friedenspreis für Barbara Gladysch”. archiv.friedenskooperative.de. http://archiv.friedenskooperative.de/ff/ff99/4-10.htm. Läst 6 juli 2020. 
  13. ^ ”PRESS COMMUNIQUE”. web.archive.org. 25 februari 2004. Arkiverad från originalet den 25 februari 2004. https://web.archive.org/web/20040225220148/http://www.ipb.org/fotos/macbride_bidwai-vanaik.htm. Läst 6 juli 2020. 
  14. ^ ”CADU - CADU News 9 - Winter 2001/2002”. www.cadu.org.uk. https://www.cadu.org.uk/news/9.htm#peace. Läst 6 juli 2020. 
  15. ^ Irwin, Abrams (2003). Iraq War and Its Consequences, The: Thoughts of Nobel Peace Laureates and Eminent Scholars. sid. 131 
  16. ^ ”Mayors for Peace Receives Sean MacBride Peace Prize Awarded by the International Peace Bureau(IPB) │ Mayors for Peace”. www.mayorsforpeace.org. Arkiverad från originalet den 30 september 2020. https://web.archive.org/web/20200930205042/http://www.mayorsforpeace.org/english/history/2010_2001/2006_9_peace.html. Läst 6 juli 2020. 
  17. ^ ”UNU Council chair Dhanapala wins IPB Peace Prize”. archive.unu.edu. http://archive.unu.edu/update/issue47_9.htm. Läst 6 juli 2020. 
  18. ^ ”Ms.Jacqueline Cabasso, the Mayors for Peace Coordinator in North America won 2008 Sean MacBride Peace Prize │ Mayors For Peace”. www.mayorsforpeace.org. Arkiverad från originalet den 30 september 2020. https://web.archive.org/web/20200930212048/http://www.mayorsforpeace.org/english/history/2010_2001/2008_11_peace.html. Läst 6 juli 2020. 
  19. ^ ”Global Campaign for Peace Education”. web.archive.org. 13 juli 2010. Arkiverad från originalet den 13 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100713200428/http://www.peace-ed-campaign.org/newsletter/archives/69.html. Läst 6 juli 2020. 
  20. ^ ”Binalakshmi Nepram Receives Sean MacBride Peace Prize for 2010 in Oslo | Heinrich Böll Stiftung | India Office” (på engelska). Heinrich-Böll-Stiftung. https://in.boell.org/en/2010/09/24/binalakshmi-nepram-receives-sean-macbride-peace-prize-2010-oslo. Läst 6 juli 2020. 
  21. ^ ”Hanaa Edwar from the Iraqi Al-Amal association awarded the Sean MacBride Peace Prize 2011 by International Peace Bureau - Conflict & Intl. Politics - Heinrich Böll Foundation”. web.archive.org. 15 augusti 2012. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120815003642/http://lb.boell.org/web/113-646.html. Läst 6 juli 2020. 
  22. ^ ”Wayback Machine”. web.archive.org. 2 december 2011. Arkiverad från originalet den 2 december 2011. https://web.archive.org/web/20111202225645/http://ipb.org/i/pdf-files/McBride-Announcement-2011-Eng.pdf. Läst 6 juli 2020. 
  23. ^ ”International Peace Bureau to Award 2012 Sean MacBride Peace Prize to Nawal El-Sadaawi (Egypt) and Lina Ben Mhenni (Tunisia) | Afri, Action from Ireland”. www.afri.ie. Arkiverad från originalet den 28 november 2017. https://web.archive.org/web/20171128114748/http://www.afri.ie/news-and-events/international-peace-bureau-to-award-2012-sean-macbride-peace-prize-to-nawal-el-sadaawi-egypt-and-lina-ben-mhenni-tunisia/. Läst 6 juli 2020. 
  24. ^ ”MacBride Peace Prize to the Marshall Islands | Abolition 2000” (på amerikansk engelska). http://www.abolition2000.org/en/news/2014/08/05/macbride-peace-prize-to-the-marshall-islands/. Läst 6 juli 2020. 
  25. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 november 2018. https://web.archive.org/web/20181107104305/http://www.ipb.org/wp-content/uploads/2017/02/SeanMacBridePrize2015.pdf. Läst 6 juli 2020. 
  26. ^ ”IPB to award Sean MacBride Peace Prize 2016 to Colin Archer” (på engelska). Pressenza. 6 november 2016. https://www.pressenza.com/2016/11/ipb-award-sean-macbride-peace-prize-2016-colin-archer/. Läst 6 juli 2020. 
  27. ^ [a b] ”Structure | IPB - International Peace Bureau” (på amerikansk engelska). http://www.ipb.org/topics/structure/. Läst 6 juli 2020. 
  28. ^ ”Organizational Chart” (på engelska). http://www.ipb.org/structure/organizational-chart/attachment/ipb-organizational-chart/. Läst 20 oktober 2021. 
  29. ^ ”Det internasjonale fredsbyrå” (på norskt bokmål). Wikipedia. 2020-07-02. https://no.wikipedia.org/w/index.php?title=Det_internasjonale_fredsbyr%C3%A5&oldid=20594157. Läst 6 juli 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

v • r
Priser och utmärkelser
v • r
Mottagare av Nobels fredspris

1910

Efterföljande:
Tobias Asser och Alfred Fried
(1911)

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Internationella_fredsbyrån&oldid=53862773”