French
DeutschIngo Schulze – Wikipedia
| Ingo Schulze | |
 | |
| Född | 15 december 1962[1][2][3] (61 år) Dresden[4] |
|---|---|
| Medborgare i | Tyskland |
| Utbildad vid | Jenas universitet Kreuzschule  |
| Sysselsättning | Författare[4], journalist[4], dramatiker[4] |
| Utmärkelser | |
| Aspekte-Literaturpreis (1995) Ernst Willner-priset (1995) Alfred Döblinpriset (1995) Johannes Bobrowski-medaljen (1998) Joseph-Breitbach-Preis (2001) Peter-Weiss-Preis (2006) Thüringer Literaturpreis (2007) Preis der Leipziger Buchmesse (skönlitteratur) (2007) Samuel-Bogumil-Linde-Preis (2008) Brüder-Grimm-Poetikprofessur (2009)[5] Mainzer Stadtschreiber (2011)[6] Bertolt-Brecht-Literaturpreis (2013) Förtjänstkors 1:a klass av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden (2020)[7] Manhaepriset Förtjänstkors med band av Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden | |
| Redigera Wikidata | |
Ingo Schulze, född 15 december 1962 i Dresden, dåvarande Östtyskland, är en tysk författare.
Han studerade klassisk filologi vid universitetet i Jena i fem år och var fram till Tysklands återförening under två år biträdande regissör vid Altenburgs statsteater. Efter att ha sovit sig igenom händelserna den 9 november 1989 startade Schulze en tidning med sina vänner. Han uppmuntrades att skriva, och tillbringade sex månader i Sankt Petersburg, som låg till grund för hans debuterande novellsamling, 33 Augenblicke des Glücks. Sedan 1990-talets mitt bor han i Berlin.
För sina romaner och noveller har han erhållit många priser, och de har översatts till tjugo språk. 2013 erhöll han Bertolt-Brecht-Literaturpreis.[8]
Bibliografi (i urval)[redigera | redigera wikitext]
- 33 Augenblicke des Glücks, Berlin 1995
- Simple Storys, Berlin 1998
- Der Brief meiner Wirtin, Ludwigsburg 2000
- Von Nasen, Faxen und Ariadnefäden, Berlin 2000
- Mr. Neitherkorn und das Schicksal, Berlin 2001
- Würde ich nicht lesen, würde ich auch nicht schreiben, Lichtenfels 2002
- Neue Leben, Berlin 2005
- Handy. Dreizehn Storys in alter Manier, Berlin 2007
- Adam und Evelyn, Berlin 2008.
- Unsere schönen neuen Kleider. Gegen eine marktkonforme Demokratie – für demokratiekonforme Märkte, Hanser Verlag, 2012. ISBN 978-3-446-24091-9.
- Henkerslos. Ein Märchenbrevier. Med Christine Traber, illustrationer av Sebastian Menschenmoser.Hanser Verlag, 2013. ISBN 978-3-446-24405-4.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ SNAC, Ingo Schulze, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Ingo Schulze, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Heinz Ludwig Arnold & Hermann Korte (red.), Kritisches Lexikon der Gegenwartsliteratur, Ingo Schulze.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] OPAC SBN, läst: 15 mars 2023.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.uni-kassel.de , läst: 17 november 2019.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.boersenblatt.net , läst: 17 november 2019.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.bundespraesident.de , läst: 2 oktober 2020.[källa från Wikidata]
- ^ Brechtpreis Arkiverad 26 juli 2016 hämtat från the Wayback Machine. Stadt Augsburg. Läst 28 Juli 2016.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Ingo Schulze.- Tyska ljudutdrag från "Neue Leben" och "Handy"
