Erik Sædén – Wikipedia

	Erik Sædén
Födelsenamn	Carl Erik Sædén
Född	3 september 1924; Vänersborg, Sverige
Död	3 november 2009 (85 år); Enebyberg, Stockholms län
Genre	Opera
Roll	Basbaryton
År som aktiv	1952–2009
	Utmärkelser Litteris et Artibus (1975); Professors namn

Carl Erik Sædén, född 3 september 1924 i Vänersborg, död 3 november 2009 i Enebyberg^[1], Stockholms län, var en svensk operasångare (basbaryton).

Sædén utnämndes till hovsångare 1966 och erhöll professors namn 1986.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Studier[redigera | redigera wikitext]

Sædén studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1943–52, bland annat sång för Arne Sunnegårdh, Martin Öhman och Wilhelm Freund. Dessutom tog han högre kantorsexamen, högre organistexamen och sångpedagogexamen. Han gick med i Engelbrekts församlings kyrkokör år 1944. Sædén studerade även i Rom 1952 och vid Mozarteum i Salzburg i Österrike 1952, 1954 och 1955.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Han debuterade som Gilgamesj vid uruppförandet av Ture Rangströms opera med samma namn vid Kungliga teatern i Stockholm 1952 där han var engagerad 1952–1981. Vid pensioneringen hade han medverkat vid 2 084 föreställningar där.^[2] Han har även gästspelat på andra scener bland annat i Bayreuth i Tyskland 1958, som Kurwenal i Wagners Tristan och Isolde, Härroparen i Lohengrin och Wotan i samme tonsättares Rhenguldet, men även i Berlin, Edinburgh (1959, 1974), Hamburg, Köpenhamn, Covent Garden i London (1960, 1981), Montréal (1967), Moskva, München och Oslo. Han har dessutom varit flitigt anlitad som konsert- och romanssångare. Hans sångliga verksamhet har fortsatt långt efter pensioneringen. Exempelvis gjorde han ett mycket uppskattat gästspel som Geronte i Kungliga Operans uppsättning av Puccinis Manon Lescaut säsongen 2006–2007. Sitt sista framträdande gjorde han i Sundbybergs kyrka söndagen den 1 november 2009, två dagar före sin bortgång. Han sjöng då barytonpartiet i Förklädd gud av Lars-Erik Larsson tillsammans med Emma Vetter, sopran, Göran Forsmark, recitation, Sundbybergs Motettkör och medlemmar ur Radiosymfonikerna, under ledning av Benjamin Åberg^[3].

Hans barytonala basröst präglades av en flexibilitet, som starkt bidrog till att han med framgång sjöng såväl dramatiska som lyriska roller i både romantisk repertoar och barockrepertoar. Gediget utbildad, kombinerat med enastående erfarenhet, blev hans känsla för exakt frasering, perfekt andningsteknik och en aldrig sviktande textningsförmåga kännetecknade för hans sång oavsett på vilket språk han sjöng. Han kände betydelsen av varje fras och fick fram varje stavelse med osviklig tydlighet varhelst han sjöng.

Vid sidan av sin sångarkarriär har han även haft en omfattande och betydelsefull pedagogisk verksamhet. Han var kantor i Oscarskyrkan i Stockholm 1957–62 och lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1972–82.

Tillsammans med barytonen Ingvar Wixell sjöng han även in Gluntarne^[4], med Ejnar Haglund vid flygeln.

Förutom den rent klassiska repertoaren kan också nämnas den inspelning av ”Blue Moon” som han gjorde tillsammans med Per Grundén, Sven Erik Vikström och Erik Fernström. Saedén sjöng basstämman, i kören stod likaså Erik Fernström och Per Grundén, medan melodistämman sjöngs av Sven Erik Vikström.

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Erik Sædén var från 1948 gift, och hade tre barn. Hustrun Elisabeth var verksam som sopran.^[5]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

1965 – Ledamot nr 722 av Kungliga Musikaliska Akademien
1966 – Hovsångare
1975 – Litteris et Artibus
1977 – Svenska Dagbladets operapris
1979 – Spelmannen
1986 – Professors namn
1970 – Drottningholmsteaterns vänners stipendium ur Prins Wilhelms 80-årsfond
1979 – Drottningholmsteaterns vänners hederstecken
1994 – Medaljen för tonkonstens främjande

Operaroller[redigera | redigera wikitext]

Erik Sædén har framträtt i över 160 roller (ett stort antal inom operavärlden)^[2]^[6], bland annat:

Eugen d’Albert: Sebastiano i Låglandet
Kurt Atterberg: Kristoffer i Bäckahästen
Alban Berg: Wozzeck i Wozzeck, (1957)
Franz Berwald: Saint Phar i Drottningen av Golconda, (1968, 100-årsjubileet av premiären)
Georges Bizet: Escamillo i Carmen
Karl-Birger Blomdahl: Mimaroben i Aniara, (1959)
Benjamin Britten: Balstrode i Peter Grimes
Ferruccio Busoni: Doktor Faust i Doktor Faust
Domenico Cimarosa: Geronimo i Il matrimonio segreto
Luigi Dallapiccola: Ulisse i Ulisse (Deutsche Oper, Berlin, 1968) och i Fången
Claude Debussy: Golaud i Pelléas och Mélisande
Gaetano Donizetti: Dulcamara i Kärleksdrycken
Gottfried von Einem: Alfred Ill i Besök av en dam
Gunnar de Frumerie: fader Henrik i Singoalla (Nyslotts operafestival 1989)
Christoph Willibald Gluck: Orest i Ifigenia på Tauris
Georg Friedrich Händel: Orlando i Orlando
Ruggiero Leoncavallo: Tonio i Pajazzo
György Ligeti: i Den stora makabern (urpremiär på Kungliga Operan 1978)
Claudio Monteverdi: Odysseus i Odysseus återkomst
Wolfgang Amadeus Mozart: Don Alfonso i Così fan tutte, Don Juan och Leporello i Don Juan, Figaro, greven och Bartolo i Figaros bröllop, talaren i Trollflöjten (1975)
Jacques Offenbach: Lindorf, Coppelius, Mirakel och Dapertutto i Hoffmanns äventyr
Kjell Perder: Mannen i Berget (radioopera i Sveriges Radio P2, uruppförande 1994)
Giacomo Puccini: Michele i Kappan (Triptyken), Sharpless i Madama Butterfly, Scarpia i Tosca och Geronte i Manon Lescaut (2006)
Ture Rangström: Gilgamesj i Gilgamesj (uruppförandet 1952)
Hilding Rosenberg: Don Felix i Hus med dubbel ingång (uruppförandet), Porträttet (1956)
Gioacchino Rossini: Alidoro i Askungen, Basilio, Figaro och Bartolo i Barberaren i Sevilla, Asdrubal i Kärlek på prov (La pietra del paragone)
Lars Runsten: i Amorina (1993)
Dmitrij Sjostakovitj: Boris Izmajlov i Katerina Izmajlova
Richard Strauss: La Roche i Capriccio, Orest i Elektra, Faninal i Rosenkavaljeren och Jochanaan i Salome
Igor Stravinskij: Nick Shadow i Rucklarens väg (1961)
Pjotr Tjajkovskij: Eugen Onegin i Eugen Onegin
Giuseppe Verdi: Amonasro och Ramfis i Aida, Rodrigo i Don Carlos, Ford i Falstaff, Macbeth i Macbeth, Holberg (Renato) i Maskeradbalen, Nabucco i Nabucco, Jago i Otello, Germont i La traviata, Ferrando i Trubaduren
Richard Wagner: holländaren i Den flygande holländaren, härroparen (Bayreyth, 1958) och Telramund i Lohengrin, Pogner, Hans Sachs och Beckmesser i Mästersångarna i Nürnberg, Amfortas i Parsifal, Wolfram i Tannhäuser och Kurwenal i Tristan och Isolde (Bayreyth, 1958). Nibelungens Ring: Donner (Bayreyth, 1958) och Wotan i Rhenguldet, Vandraren i Siegfried och Gunther i Ragnarök
Lars Johan Werle; Julien i Drömmen om Thérèse (1968)

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

1980 – Kapten Corcoran i HMS Pinafore av Arthur Sullivan och W. S. Gilbert, regi Hans Alfredson, Oscarsteatern^[7]

Skivinspelningar i urval[redigera | redigera wikitext]

Mimaroben i Aniara av Karl-Birger Blomdahl
Unzu i Tranfjädrarna av Sven-Erik Bäck
Julien i Drömmen om Thérèse av Lars Johan Werle
Winterreise av Franz Schubert
sånger av Johannes Brahms, Claude Debussy, S. von Koch, Modest Musorgskij, Ture Rangström, Birger Sjöberg, Wilhelm Stenhammar och Evert Taube
Den glada änkan av Franz Lehár, Decca.
Talaren i Trollflöjten av Mozart, HMV-Records (1975)
Barfotasånger av Allan Pettersson, Swedish Society Discofil
Fader Henrik i Singoalla av Gunnar de Frumerie, Caprice 22023 (1988)
Donner i Das Rheingold av Richard Wagner,(Bayreuth 1958). Melodram. Även på Hunt Productions 2 CDLSMH 34041.(2 CD).
Leporello i Don Giovanni av Mozart, Virgin-Video
Figaros bröllop av Mozart från Drottningholms slottsteater, Philips-Video.
Erik Sædén, bass-baritone. Great Swedish Singers. Bluebell ABCD 098. Svensk mediedatabas.
Erik & Elisabeth Sædén sjunger sånger av Gerard Odencrants. Telestar TRS 11 075.
Verismo at the Royal Swedish Opera 1952–1962. Caprice CAP 22063. Svensk mediedatabas.

TV-inspelningar[redigera | redigera wikitext]

Mimaroben i Aniara av Karl-Birger Blomdahl
Unzu i Tranfjädrarna av Sven-Erik Bäck
Rivière i Nattflyg av Luigi Dallapiccola
S:t Dominicus i Jeanne d’Arc på bålet av Arthur Honegger
Holländaren i Holländaren av Ingvar Lidholm
Talaren i Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart
Sharpless i Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Länsman i Kronbruden av Ture Rangström
Holberg i Maskeradbalen av Giuseppe Verdi
Beckmesser i Mästersångarna i Nürnberg av Richard Wagner

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Teaterroller[redigera | redigera wikitext]

Hummel i Spöksonaten på Strindbergs Intima Teater 2007. Regi: Richard Turpin.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ Sveriges dödbok 1901–2009, CD-ROM version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund 2010.
^ [a b] Alltid lika säker på scen, SvD, 4 november 2009.
^ Konserter hösten 2009, Svenskakyrkan.se, läst 5 november 2009.
^ Erik Sædén i Libris
^ Elisabeth Sædén (Soprano) från bach-cantatas.com
^ Operasångaren Erik Sædén död, DN.se, 3 november 2009.
^ Leif Zern (19 maj 1980). ”'Pinafore' på Oscars: Fullträff till hundra procent”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1980-05-19/135/20. Läst 22 augusti 2015.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Sædén, C Erik i Vem är det, sidan 956, 1993
Erik Saedén basbaryton, Operasolisterna.se
Erik Sædén på Svensk Filmdatabas
Bach cantatas, Erik Saedén (bass-baritone) (engelska)

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Bergstrand, Oscar (1998). Operans hjältar : en studie av orsaker till varför (sic!) några svenska manliga operasångare gör nationell kontra internationell karriär under 1900-talet. Stockholm: Stockholms universitet, Musikvetenskapliga institutionen. Libris 2529750
Kilström, Carola (2010). ”Erik Saedén till minne”. Jussi Björling nr 45 (2010),: sid. 18-19. 1400-5271. ISSN 1400-5271. Libris 12683430

[1] Sveriges dödbok 1901–2009, CD-ROM version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund 2010.

[svd-2] [a b] Alltid lika säker på scen, SvD, 4 november 2009.

[3] Konserter hösten 2009, Svenskakyrkan.se, läst 5 november 2009.

[4] Erik Sædén i Libris

[5] Elisabeth Sædén (Soprano) från bach-cantatas.com

[6] Operasångaren Erik Sædén död, DN.se, 3 november 2009.

[pinafore-7] Leif Zern (19 maj 1980). ”'Pinafore' på Oscars: Fullträff till hundra procent”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1980-05-19/135/20. Läst 22 augusti 2015.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]