Citizen Kane – Wikipedia

Uppslagsordet ”En sensation” leder hit. För sången framförd av Peter Jöback vid Melodifestivalen 1990, se En sensation (sång).
En sensation
(Citizen Kane)
En sensation
En sensation
Orson Welles i rollen som Charles Foster Kane
GenreThriller, drama
RegissörOrson Welles
ProducentOrson Welles
ManusHerman J. Mankiewicz
Orson Welles
SkådespelareOrson Welles
Joseph Cotten
Dorothy Comingore
Everett Sloane
Ray Collins
George Coulouris
Agnes Moorehead
Paul Stewart
Ruth Warrick
Erskine Sanford
William Alland
OriginalmusikBernard Herrmann
FotografGregg Toland
KlippningRobert Wise
ProduktionsbolagMercury Productions
RKO Radio Pictures
DistributionRKO Radio Pictures (ursprunglig)
Paramount Pictures (återutgivningen 1991)
Warner Bros. (nuvarande)[1]
Premiär1 maj 1941 (New York),
USA 5 september 1941 (Resten av USA),
26 januari 1942 (Sverige)
Speltid119 minuter
LandUSA USA
SpråkEngelska
Budget00839 727 USD[2]
Intäkter1 585 634 USD (i USA)
IMDb SFDb Elonet
Yle Arenan

En sensation (originaltitel: Citizen Kane; svenska: 'Medborgare Kane') är en amerikansk dramafilm från 1941, regisserad och producerad av Orson Welles. Manuset är skrivet av Herman J. Mankiewicz och Orson Welles.[3]

Historien handlar om den förmögne tidningsmannen Charles Foster Kane (Orson Welles), som smutskastar alla i sin omgivning. Denna Orson Welles mycket omtalade regidebut[3] anses vara en av de mest inflytelserika verken i filmhistorien och har ständigt omhuldats av kritiker.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Den världsberömde och extremt förmögne Charles Foster Kane (Orson Welles) avlider i sitt stora palats Xanadu. Precis innan han dör yttrar han ordet "rosebud!" (rosenknopp/rosenfnask[4]), vilket noteras av tjänstefolket. Reportern Jerry Thompson (William Alland) får i uppdrag att ta reda på innebörden av ordet.

Thompson söker rätt på Kanes tidigare fru, affärskollegor och bekanta. Han får veta mycket om Kane. Hur han föds fattig, men tack vare en guldfyndighet på hans mors mark skickas han som barn en snöig vinterdag iväg för att få en utbildning. Som 25-åring ger han sig in i tidningsbranschen, och han försöker senare bli guvernör. En otrohetsaffär sätter dock stopp för planerna. Kanes andra fru, Susan Alexander (Dorothy Comingore), berättar om deras olyckliga äktenskap där hon tvingas in i operavärlden trots att hon saknar talang och vilja till det. Den sista tiden lever de isolerade i Kanes enorma residens Xanadu fram till att Susan får nog och lämnar honom. Thompson får veta mycket, men inte det han vill. Han gör ett besök i Xanadu där Kanes väldiga samling av antikviteter och annat han samlat på sig under sitt liv nu packas ihop. Men han tvingas bara konstatera att mysteriet med "rosebud" för honom förblir en mystisk pusselbit i Kanes liv. Tittarna får dock reda på innebörden av ordet i filmens slutskede.

Rollista i urval[redigera | redigera wikitext]

  Orson Welles  –  Charles Foster Kane
  Joseph Cotten  –  Jedediah Leland
  Dorothy Comingore  –  Susan Alexander Kane; Kanes älskarinna och därefter andra hustru
  Everett Sloane  –  Mr Bernstein
  Ray Collins  –  Jim W. Gettys
  George Coulouris  –  Walter Parks Thatcher
  Agnes Moorehead  –  Mary Kane; Kanes mamma
  Paul Stewart  –  Raymond
  Ruth Warrick  –  Emily Monroe Norton Kane; Kanes första hustru
  Erskine Sanford  –  Herbert Carter
  William Alland  –  Jerry Thompson
  Harry Shannon  –  Jim Kane; Kanes pappa
  Georgia Backus  –  Bertha Anderson
  Fortunio Bonanova  –  Signor Matiste
  Sonny Bupp  –  Charles Foster Kane III; Kanes son
  Buddy Swan  –  Charles Foster Kane som ung
  Gus Schilling  –  John; hovmästare på nattklubben Atlantic City
  Philip Van Zandt  –  Mr Rawlston

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Som förebild för den porträtterade pressmagnaten Charles Foster Kane har den amerikanske tidningsmannen William Randolph Hearst pekats ut.[3] Till exempel bär Hearsts bostad, Hearst Castle, likheter med Kanes bostad Xanadu.

Welles nyskapande filmregi inkluderar att berätta om Kanes liv utan rak kronologi och istället via ett pussel och subjektiva perspektiv från personer dennes omgivning.[3] Filmfotot sköttes av Gregg Toland, och extrem djupskärpa, en flytande rörlig kamera, långa och klipplösa tagningar och andra effekter i filmen har påverkat många senare filmskapare.[3]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Filmen var nominerad till nio Oscar, bland andra bästa film, bästa manliga skådespelare och bästa regi, men fick nöja sig med en enda, priset för bästa originalmanuskript (skrivet av Welles i samarbete med Herman J. Mankiewicz[3]).

1962 utsågs filmen som den bästa någonsin i tidskriften Sight & Sounds kritikeromröstning som hålls var tionde år. Denna placering bestod varje omröstning fram till 2012, då filmen knuffades till andra plats av Alfred Hitchcocks Studie i brott från 1958.[5] Den utsågs som den bästa filmen genom tiderna i Amerikanska Filminstitutets lista AFI's 100 Years...100 Movies 1998 och 2007.[6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • RKO 281, en TV-film som handlar om skapandet av En sensation.
  • Mank om HJ Mankiewicz och tillkomsten av manus.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]