Blå är den varmaste färgen – Wikipedia

Blå är den varmaste färgen
(La Vie d'Adèle)
GenreDrama
RegissörAbdellatif Kechiche
ProducentAbdellatif Kechiche
ManusAbdellatif Kechiche
Julie Maroh
Ghalia Lacroix
Baserad påLe Bleu est une couleur chaude
SkådespelareAdèle Exarchopoulos
Léa Seydoux
Salim Kechiouche
Mona Walravens
Jérémie Laheurte
OriginalmusikFabien Pochet
FotografSofian El Fani
KlippningGhalia Lacroix
Albertine Lastera
Camille Toubkis
ProduktionsbolagQuat'sous Films
Premiär9 oktober 2013
Speltid179 minuter
LandFrankrike
SpråkFranska
Budget€4 miljoner
Intäkter$19 412 787
IMDb SFDb Elonet

Blå är den varmaste färgen (originaltitel: La Vie d'Adèle) är en fransk dramafilm från 2013 i regi av Abdellatif Kechiche. Filmen belönades samma år med Guldpalmen för "Bästa film" vid Filmfestivalen i Cannes, och priset delade Kechiche med huvudskådespelarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux.[1] Den fick Louis Delluc-priset för årets bästa franska film; det var andra gången som Kechiche fick priset, efter Couscous från 2007.[2]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Sexton år gammal är Adèle (Adèle Exarchopoulos) övertygad om att det är dags att gå ut och träffa pojkar och drömmer om sin stora kärlek. Hon trodde att hon funnit den i personen Thomas (Jeremie Laheurte), en gåtfull men trevlig ung man. Hon möter emellertid samma dag Emma (Léa Seydoux), en ung kvinna med blått hår, och detta möte förändrar Adèles liv fullständigt. Hon hemsöks varje natt av sina drömmar och mest intima önskningar om Emma. Adèle försöker ignorera sina känslor för att koncentrera sig på Thomas, men hon inser att hon känner attraktion till kvinnor. Hon blottar sin åtrå och vill ha bekräftelse på vad hon betyder som kvinna och som vuxen.

I rollerna[redigera | redigera wikitext]

Skådespelarna Adèle Exarchopoulos, Jérémie Laheurte och Léa Seydoux vid Filmfestivalen i Cannes 2013.

Produktionen[redigera | redigera wikitext]

Inspiration till den lesbiska kärleksfilmen fick Kechiche från den serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av den franska författaren och serieskaparen Julie Maroh. Filmen fick nästan enhälligt bifall av pressen i Cannes och blev snabbt en favorit.[3] Filmen hade biopremiär i Frankrike den 9 oktober 2013.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SVT om Guldpalmen
  2. ^ Cesbron, Mathilde (17 december 2013). ”La Vie d'Adèle reçoit le prix Louis-Delluc” (på franska). Le Figaro. http://www.lefigaro.fr/cinema/2013/12/17/03002-20131217ARTFIG00427--la-vie-d-adele-recoit-le-prix-louis-delluc.php. Läst 18 december 2012. 
  3. ^ Om filmen, Le Figaro Läst 27 maj 2013

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

v • r
Guldpalmen
Union Pacific (1939) · Den röda jorden (1946, delat) · Symphonie pastorale (1946, delat) · Neecha Nagar (1946, delat) · Rom – öppen stad (1946, delat) · María Candelaria (1946, delat) · Sista chansen (1946, delat) · Kort möte (1946, delat) · Hets (1946, delat) · Muzi bez krídel (1946, delat) · Den stora vändpunkten (1946, delat) · Förspillda dagar (1946, delat) · Den tredje mannen (1949) · Miraklet i Milano (1951, delat) · Fröken Julie (1951, delat) · För två öre hopp (1952, delat) · Othello (1952, delat) · Fruktans lön (1953) · Helvetets port (1954) · Marty (1955) · Den tysta världen (1956) · Folket i den lyckliga dalen (1957) · Och tranorna flyga (1958) · Orfeu Negro (1959) · Det ljuva livet (1960) · En man kom tillbaka (1961, delat) · Viridiana (1961, delat) · Löftet (1962) · Leoparden (1963) · Paraplyerna i Cherbourg (1964) · Greppet (1965) · En man och en kvinna (1966, delat) · Otrogen på italienska (1966, delat) · Blow-up – förstoringen (1967) · If.... (1969) · M*A*S*H (1970) · Budbäraren (1971) · Arbetarklassen kommer till paradiset (1972, delat) · Fallet Mattei (1972, delat) · Fågelskrämman (1973, delat) · Föraktet (1973, delat) · Avlyssningen (1974) · De glödande åren (1975) · Taxi Driver (1976) · Padre padrone (1977) · Träskoträdet (1978) · Apocalypse (1979, delat) · Blecktrumman (1979, delat) · Kagemusha – spökgeneralen (1980, delat) · Showtime (1980, delat) · Järnmannen (1981) · Försvunnen (1982, delat) · Yol (1982, delat) · Balladen om Narayama (1983) · Paris, Texas (1984) · När pappa var borta på affärsresa (1985) · The Mission (1986) · Sous le soleil de Satan (1987) · Pelle Erövraren (1988) · Sex, lögner och videoband (1989) · Wild at Heart (1990) · Barton Fink (1991) · Den goda viljan (1992) · Farväl, min konkubin (1993, delat) · Pianot (1993, delat) · Pulp Fiction (1994) · Underground (1995) · Hemligheter och lögner (1996) · Smak av körsbär (1997, delat) · Ålen (1997, delat) · Evigheten och en dag (1998) · Rosetta (1999) · Dancer in the Dark (2000) · Ett rum i våra hjärtan (2001) · The Pianist (2002) · Elephant (2003) · Fahrenheit 9/11 (2004) · Barnet (2005) · Frihetens pris (2006) · 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) · Mellan väggarna (2008) · Det vita bandet (2009) · Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (2010) · The Tree of Life (2011) · Amour (2012) · Blå är den varmaste färgen (2013) · Vinterdvala (2014) · Dheepan (2015) · Jag, Daniel Blake (2016) · The Square (2017) · Shoplifters (2018) · Parasit (2019) · Titane (2021) · Triangle of Sadness (2022) · Fritt fall (2023)
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Blå_är_den_varmaste_färgen&oldid=54322255”