Baccalaureus – Wikipedia

Baccalaureus, (medeltidslatin); franskans baccalauréat = studentexamen. Ursprungligen beteckning för jordägare i södra Frankrike, senare allmänt för riddare och lägre adelsmän. Från 1200-talet användes ordet för den lägsta akademiska graden vid universiteten.

Det äldsta kända examensreglementet utformades år 1252 i Paris. D.v.s Efter fyra till fem års studier med filosofisk inriktning kunde man bli "Baccalaureus". Senare infördes denna examen även vid övriga fakulteter. På så sätt erhöll alla universitetsstudier en gemensam filosofisk referensram.

De medeltida europeiska examina övertogs sedan även av de svenska universiteten för att sedan ersättas av andra examensbenämningar. I många anglosaxiska länder finns traditionen^{[förtydliga]} dock fortfarande kvar.^[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

• Focus uppslagsbok, band 1, sid. 244, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1970, ISBN 91-20-02646-3
• Nationalencyklopedin, multimedia 2000 plus

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

• Baccalaureus i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)