French
DeutschAssyro-babylonisk litteratur – Wikipedia
Assyro-babylonisk litteratur avser litteraturen i Babylonien och Assyrien från ca 2000 f.Kr. till 539 f.Kr. författad på akkadiska och vanligen nedtecknad med kilskrift. Den assyro-babyloniska litteraturen är en av världshistoriens allra äldsta. Babylonierna hämtade influenser från den sumeriska litteraturen, och skapade en litteraturtradition med mytologiska berättelser, lagtexter, vetenskapliga verk, brev och andra litteraturformer. I egenskap av skriftspråkskultur la babylonierna en stor prestige i sina litterära verk och sin filologi.
Förhållande till andra kulturer under antiken[redigera | redigera wikitext]
En avsevärd del av den babyloniska litteraturen var översättningar av sumeriska förlagor, och deras religiösa och juridiska språk fortfor under lång tid att vara det gamla agglutinerade språket i Sumer. Vokabulären, grammatiken och interlinjära översättningar sammanställdes för att användas av studenter, liksom kommentarer av äldre texter samt förklaringar av svårförståeliga ord och fraser. Stavelseskriftens tecken arrangerades och gavs namn, och uppfördes i smakfulla listor.
Den assyriska[förtydliga] kulturen och litteraturen kom från Babylon, men även här fanns skillnader mellan de två länderna. Mycket liten del av den assyriska litteraturen hade sitt ursprung i det egna landet, och utbildningen, huvudsakligen i Babylonien, var reserverad för en enda samhällsklass i norra delen av kungadömet. I Babylonien hade denna ordning lång historia. Under det andra assyriska riket, när Nineveh var en handelsknut, blev handels- och diplomatspråket arameiska ytterligare ett ämne som skulle läras av den bildade klassen.
Under seleukiderna kom grekerna i kontakt med babylonierna, och fragment av tavlor har återfunnits där sumeriska och assyriska ord skrivits med grekiska alfabetet.
Litteratur i de assyriska och babyloniska samhällena[redigera | redigera wikitext]
Det mesta av vad som finns bevarat från babylonierna är kilskrift som blivit inristad på lertavlor av metallföremål, vilket Plinius d.ä. kallade laterculae coctiles; papyrus verkar också ha använts men har gått förlorad.
Det fanns bibliotek i de flesta städer och tempel; ett gammalt sumeriskt ordspråk lyder "den som vill göra sig förtrogen med skrifternas lära måste stiga upp i gryningen". Såväl kvinnor som män lärde sig läsa och skriva, och på semitisk tid innefattade deras kunskaper också det då utdöda sumeriska språket, och ett komplicerat och omfattande alfabet av stavelseskrift. Babyloniernas högst avancerade skriftsystem, vetenskap och matematik bidrog väsentligt till deras litterära verk.
Kilskriftslitteraturen är mångsidig och rikhaltig. Den omfattar nästan varje område för mänskligt själsliv samt mänsklig forskning och verksamhet. Den babyloniska litteraturen omfattar en tidrymd av minst 3 000 år. En stor del av de litterära alstren har religiös prägel. Härtill får räknas epos, myter och legender, såsom skapelseberättelser, syndaflodsberättelser, gudasagor och hjältesagor. Vidare finns en mängd föreskrifter rörande ritualer vid tempeltjänsten, för offer, tempel och prästvigningar, heliga handlingar, dagar, sabbat och så vidare, likaledes en mängd föreskrifter och anvisningar rörande religiösa handlingar i mera praktiskt syfte, såsom besvärjelser emot onda andar, botande av sjukdomar och så vidare. Då babyloniernas världsuppfattning var i högsta grad fatalistisk, spelade orakelväsendet en stor roll. Därför finner man en mängd föreskrifter för orakeltydning, förklaring av järtecken samt avgivna orakelsvar. Och så litterära alster, där den religiösa känslan finner uttryck i böner, hymner och botpsalmer.[1]
Det historiska materialet uppvisar en för äldre tiders historia enastående rikedom med så fullständiga, noggranna och framför allt varaktiga historiska urkunder. Historiska legender finns om konungen av Kuta, staden Ereks belägring och konung Sargons födelse. Vidare är konungainskrifterna en viktig del, i inskrifter på vaser, lercylindrar, prismor, bildstoder, stenplattor och så vidare ger konungarna utförliga berättelser om sig själva, sin ätt, sina gudar, sina krig, byggnadsföretag, jakter och så vidare. De äldsta gå tillbaka åtminstone till 4 000 år f.Kr. Jämförande historiska data finns för vissa perioder, krönikor, kronologiska listor över dynastier, enskilda konungar samt ämbetsmän. Det finns även dokument från babylonisk-assyrisk politik och statsförvaltning, såsom fördrag mellan stater, proklamationer, privilegiebrev, ämbetsfullmakter, fribrev, lagfartshandlingar, skattelistor och så vidare.[1]
Rättsliga urkunder finns i mängd. Utom fragment av urgamla lagar finns Hammurabis lagsamling, som innehåller en fullständig babylonisk lag, ävenså en ofantlig mängd rättshandlingar med den praktiska tillämpningen a dessa lagar, såsom stämningar, domstolsprotokoll och utslag, handlingar rörande äktenskap, skilsmässa, arvsangelägenheter, adoption, köp, lån och så vidare.[1]
Tempelförvaltningen, liksom privata näringar och affärsföretag, representeras av utförliga räkenskaper och dokument, såsom arrendekontrakt, avtal, kostnadsförslag, skuldsedlar, kvitton, bankfirmors räkenskaper, inventarieförteckningar, avlöningslistor, rapporter från herdar, jordbruk, väverier, skeppsfart och så vidare, inkomst- och utgiftslistor, fraktsedlar och brev i mängd.[1]
Som rent vetenskapliga alster kan de språkliga arbetena betecknas, såsom syllabarier med förklaring av kilskriftstecken, ordlistor, grammatikaliska och paleografiska texter, kommentarer och bokkataloger. Dessutom finns tavlor, som behandlar geografi, zoologi, botanik, mineralogi, medicin, matematik, och astronomi.[1]
Som folklitteratur kan nämnas djurfabler, ordspråk och sederegler.[1]
Framträdande verk[redigera | redigera wikitext]
Mycket babylonisk litteratur har bevarats till samtiden.
Mytologi[redigera | redigera wikitext]
En av de mest kända babyloniska texterna är Gilgamesheposet, i tolv böcker, översatt från det sumeriska originalet av en viss Sin-liqi-unninni, och ordnad enligt en astronomisk princip. Varje del består av en berättelse om ett enskilt äventyr i Gilgamesh liv. Hela berättelsen är en sammansatt produkt, och det är troligt att några av berättelserna hänförts till huvudpersonen Gilgamesh utan att den först handlat om honom.
En annan berättelse är skapelsemyten Enûma Eliš, vars syfte är att glorifiera Marduk genom att beskriva hans kamp med Tiamat, en drake i kaos. I verkets första bok redogörs för hur världen skapas i urtidens djup och hur ljusets gudar föds. Därefter följer en berättelse om kampen mellan ljusgudarna och mörkrets makter, Marduks slutliga seger och hur denne klyver Tiamat itu och av drakens ena kroppshalva skapar himlen och av den andra skapar jorden. Därefter ordnar Marduk stjänornas konstellation, liksom solen och månens, och ger dessa himlakroppar lagar som de aldrig överträder. Efter detta skapas växter och djur, och slutligen människan. Marduk tar här Enkis plats, vilken uppträder som skapare i äldre legender och som sägs ha skapat människan av lera. Atrahasiseposet innehåller också en skapelseberättelse, samt en återgivning av en översvämning som somliga kopplar samman med den bibliska syndaflodsberättelse.
I den egyptiske faraon Akhenatons brevarkiv i Tell-el-Amarna, Amarnabreven, återfanns en legend om Adapa, den första människan, där dödens ursprung förklaras. Medan Adapa är ute och fiskar bryter han sunnanvindens vinge och blir av en orsaken förd inför Anus domstol i himlen. Enki råder honom att varken äta eller dricka någonting där. Han följer rådet, och därmed vägrar han att inta den föda som skulle ha gjort honom och hans avkomlingar odödliga.
Filosofi[redigera | redigera wikitext]
Den babyloniska filosofin kan spåras till den tidiga mesopotamiska vishetslitteraturen, vilken innehåller viss livsfilosofi, i synnerhet etik. Denna återspeglas i den mesopotamiska religionen och i en mängd babylonisk litteratur i form av dialektik, dialoger, epos, folklore, hymner, lyrik, prosa och ordspråk. Dessa olika litteraturformer klassificerades första gången av babylonierna, och däri utvecklades former för resonemang, både rationellt och empiriskt.[2]
Esagil-kin-aplis medicinska Diagnostiska handbok skrevs på 1000-talet f.Kr. och baseras på logiska uppsättningar av axiom och antaganden, inbegripet den moderna uppfattningen att genom undersökning och utredning av en patients symptom är det möjligt att avgöra vilken sjukdom patienten lider av, sjukdomens etiologi och framtida utveckling samt patientens utsikter att tillfriskna.[3]
Under 700- och 600-talen f.Kr. började babyloniska astronomer studera filosofi och ge sig i kast med frågor om universums barndom, varmed de brukade konsistenta bevis och intern logik inom deras predikativa planetsystem. Detta var ett viktigt bidrag till vetenskapsfilosofin.[4]
Det är möjligt att den babyloniska filosofin utövade inflytande över den grekiska filosofin, i synnerhet under hellenismen. Den babyloniska texten Pessimismens dialog innehåller likheter med de agonistiska tankegångarna hos sofisterna, Heraklitos lära om kontraster, och Platons dialoger, likväl som det är en föregångare till Sokrates heuritiska pedagogik.[5] Den feniciske filosofen Thales från Miletos hade också studerat i Babylonien.
Andra genrer[redigera | redigera wikitext]
Bortsett från rent litterära texter finns många andra slag av babylonisk litteratur, däribland brevsamlingar av både offentlig och privat natur. Hammurabis lagar och brev översattes till västerländska språk av Leonard William King.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Artikeln bygger på översatt material från elfte upplagan av Encyclopædia Britannica (1911)
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f] Kilskriftsspråk i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
- ^ Giorgio Buccellati (1981), "Wisdom and Not: The Case of Mesopotamia", Journal of the American Oriental Society 101 (1), p. 35-47.
- ^ H. F. J. Horstmanshoff, Marten Stol, Cornelis Tilburg (2004), Magic and Rationality in Ancient Near Eastern and Graeco-Roman Medicine, p. 99, Brill Publishers, ISBN 90-04-13666-5.
- ^ D. Brown (2000), Mesopotamian Planetary Astronomy-Astrology , Styx Publications, ISBN 90-5693-036-2.
- ^ Giorgio Buccellati (1981), "Wisdom and Not: The Case of Mesopotamia", Journal of the American Oriental Society 101 (1), p. 35-47 [43].
| ||||||||||||||||||||
