French
DeutschAndré Chamson – Wikipedia
| André Chamson | |
 | |
| Född | André Jules Louis Chamson[1] 6 juni 1900[2][3][4] Nîmes[1][5], Frankrike |
|---|---|
| Död | 9 november 1983[3][4][6] (83 år) Paris femte arrondissement[1] |
| Begravd | Valleraugue |
| Medborgare i | Frankrike |
| Utbildad vid | École des chartes Jean-Baptiste-Dumas high school  |
| Sysselsättning | Historiker[7], arkivarie[5], essäist, författare[7], paleograf[5] |
| Befattning | |
| President, PEN Club français (1951–1959) Stol nummer 15 i Franska akademien (1956–1983)[8] President, PEN (1957–1959)[9][5] Majoral du Félibrige (1957–1983)[5] Directeur des Archives de France (1959–1971) Jurypresident vid Filmfestivalen i Cannes | |
| Maka | Lucie Mazauric (g. 1924–) |
| Barn | Frédérique Hébrard (f. 1927) |
| Utmärkelser | |
| Prix Northcliffe (1932) Frédéric Mistral-priset (1956)[5] Hedersdoktor vid Laval Universitet (1960)[10] Associerad medlem av Académie de Nîmes Blumenthalpriset Storofficer av Nationalförtjänstorden Kommendör av Akademiska palmen Storkors av Hederslegionen Kommendör av Arts et Lettres-orden | |
| Namnteckning | |
 | |
| Webbplats | andrechamson.fr |
| Redigera Wikidata | |
André Chamson, född den 6 juni 1900 i Nimes, Gard, död den 9 november 1983 i Paris, var en fransk arkivarie, romanförfattare och essäist.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Efter att ha studerat vid École des Chartes fick han examen som paleograf 1924. Han arbetade före andra världskriget som museiintendent och startade tidskriften Vendredi, för vilken han också var redaktör.
Efter kriget var han konservator vid Musée du Petit Palais och redaktionsmedlem för tidskriften Europé. År 1959 utsågs han till chef för franska riksarkivet, en post som han höll fram till 1971.
År 1956 valdes han in i Franska akademin som efterträdare till Ernest Seillière och 1958 utsågs han till ansvarig för Académie des Jeux floraux.
Som författare slog Chamson igenom med en rad hembygdsskildringar från Cevennerna i vilka han förhärligar bergsbon och bonden med motiv från motståndsrörelsen under andra världskriget.
I hans senare verk hade perspektivet vidgats och i centrum för hans intresse stod europeiska problem och vad han såg som faran i en latent fascism.
Chamson dog i Paris 1983 och är begravd nära Pic de Barette i Valleraugue, med utsikt över Taleyrac-dalen.
Bibliografi (på svenska)[redigera | redigera wikitext]
- Ensam på berget: berättelse från Cevennerna (översättning Erik Holmblad, Birkagården, 1926)
- Vägens män (Les hommes de la route) (översättning Axel Claëson, Bonnier, 1929)
- De besegrades år (L'année des vaincus) (översättning Axel Claëson, Bonnier, 1936)
- Mirakelbrunnen (Le puits des miracles) (översättning Eva Alexanderson, Bonnier, 1947)
- Galären Stoltheten (La Superbe) (översättning Harald Bohrn, Norstedt, 1969)
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Bra Böckers lexikon, 1973
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Fichier des personnes décédées, läs online, läst: 1 februari 2022, licens: licence ouverte 2.0.[källa från Wikidata]
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, André Chamson, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Brockhaus Enzyklopädie, André Chamson.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d e f] Jean Fourié, Dictionnaire des auteurs de langue d'Oc de 1800 à nos jours, Feliberförbundet, 2009, s. 87, ISBN 978-2-9533591-0-7, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Roglo, André Chamson.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Gemeinsame Normdatei, läst: 24 juni 2015, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Académie française, André Chamson, läs online, läst: 29 juni 2020.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, pen-international.org , läst: 10 juli 2020.[källa från Wikidata]
- ^ läs online, www.ulaval.ca .[källa från Wikidata]