Andinska orogenesen – Wikipedia

Den andinska orogenesen är ett fortgående orogenes som verkat sedan Jura som lett till Andernas uphöjning. Orogenesen är ett resultat av omaktiveringen av ett långlivat subduktionssystem längs Sydamerikas västkust. I kontinental skala kan Krita (90 Ma) och Oligocen (30 Ma) utpekas som perioder av omorganisering i orogenesen. På lokal nivå så skiljer sig detaljerna av andinska orogenesen beroende på vilken segment och tidsintervall det handlar om.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Förenklad profil av den Andinska orogenesen i dagsläget.

Ända sedan superkontinenten Rodinia bröts upp i Neoproterozoikum har den västra delen av Sydamerika varit involverad i ett serie av orogeneser.[1] Under Paleozoikum hade andinska orogenesen föregångare i pampeanska, famatinska och gondwandska orogeneserna.[2] De första stadierna av andinska orogenesen i Jura och Krita kännetecknades av tektonisk extension bland annat i form rifts och backarc bassänger samt av intrusioner av plutoner som bildade större batoliter.[1][3] Utvecklingen tros ha varit länkad till subduktion av kallt oceanisk litosfär.[3] I Sen Krita (ca. 90 miljoner år sedan) förändrades orogenesens karaktär.[1][3] Varmare och yngre oceanisk litosfär ska ha börjat dras ner i västra subduktionszonen. Denna subduktion bidrog både till kontraktionel deformation av olika bergarter samt också till den upphöjning och erosion som tog plats från och med sen Krita.[3] Plattektoniska förändringar i mellesta Krita innebar också att subduktionen började gå i nordostlig riktning mot kontinenten från att tidigare ha gått i vinkel i sydostlig riktning.[4] Ändringen i riktningen påverkade flera subduktionszonsparallella förkastningar så som Atacama, Domeyko och Liquiñe-Ofqui förkastningarna.[3][4] Omorganiserandet av plattektoniken i Sydamerika i mellersta och sen Krita kan ha varit påverkad av öppningen av Sydatlanten då Sydamerika skiljdes åt från Afrika.[1]

In Oligocen bröts den oceaniska Farallonplattan upp och gav ursprung till de moderna Cocos och Nazca plattorna och utlöste en serie förändringar i Andinska orogenesen. Den nya Nazcaplattan blev dragen åt gå i subduktion i vikelrät riktning mot kontinenten. Förändrade riktningen påbörjade det senaste och pågående uphöjnings cykeln, dock var uphöjningen störst i Miocen. Medan de olika segmenten av Anderna har separata uphöjningshistorik som helhet har Anderna rest sig betydgligt de senaste 30 miljorner år (Oligocen–nutid).[5]

Subduktion med låg lutning har varit vanlig under Andinska orogenesen och lett till ett förkostning och deformation av Sydamerikas jordskorpa plus avtagande vulkanisk aktivitet. Låg lutnings subduktion i Anderna har skiftat i tid och rum. För närvarande pågår det låg lutnings subduktion i norra Colombia (6–10° N), Ecuador (0–2° S), norra Peru (3–13° S) samt mellannorra Chile och Argentina (24–30° S).[1]

Tillväxten av Anderna genom tektoniska rörelser och det regionala klimatet har utvecklats samtidigt och haft inflytande på varandra.[6] Som topografisk barriär har Anderna hindrat inkomsten av fuktigt luft till Atacamaöknen. Arida förhållandena i Atacamaöknet har i tur påverkat massfördelningen som sker via erosion och flodtransport vilket haft inverkningar på fortsatt tektonisk deformation.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Ramos, Víctor A. (11 april 2009). ”Anatomy and global context of the Andes: Main geologic features and the Andean orogenic cycle”. The Geological Society of America Memoir "204": ss. 31–65. http://memoirs.gsapubs.org/content/204/31.short. 
  2. ^ Charrier et al. 2006, ss. 113–114.
  3. ^ [a b c d e] Charrier et al. 2006, ss. 45–46.
  4. ^ [a b] Hoffmann-Rothe, Arne; Kukowski, Nina; Dresen, Georg; Echtler, Helmut; Oncken, Onno; Klotz, Jürgen; Scheuber, Ekkehard; Kellner, Antje (2006). ”Oblique Convergence along the Chilean Margin: Partitioning, Margin-Parallel Faulting and Force Interaction at the Plate Interface”. i Oncken, Onno. The Andes: Active Subduction Orogeny. Sid. 125–146. ISBN 3-540-24329-1. 
  5. ^ Orme, Antony R. (2007). ”The Tectonic Framework of South America”. Physical Geography of South America. Oxford University Press. Sid. 12–17. 
  6. ^ [a b] Garcia-Castellanos, D (2007). ”The role of climate in high plateau formation. Insights from numerical experiments”. Earth Planet. Sci. Lett. 257: sid. 372–390. doi:10.1016/j.epsl.2007.02.039. Bibcode: 2007E&PSL.257..372G. 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Charrier, Reynaldo; Pinto, Luisa; Rodríguez, María Pía (2006). ”3. Tectonostratigraphic evolution of the Andean Orogen in Chile”. i Moreno, Teresa. Geology of Chile. Geological Society of London. Sid. 21–114. ISBN 9781862392199. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Andinska_orogenesen&oldid=54036913”