Amintore Fanfani – Wikipedia

Amintore Fanfani

Amintore Fanfani

Tid i befattningen
18 januari 1954–10 februari 1954
President Luigi Einaudi
Företrädare Giuseppe Pella
Efterträdare Mario Scelba
Tid i befattningen
1 juli 1958–15 februari 1959
President Giovanni Gronchi
Företrädare Adone Zoli
Efterträdare Antonio Segni
Tid i befattningen
26 juli 1960–21 juni 1963
President Giovanni Gronchi
Företrädare Fernando Tambroni
Efterträdare Giovanni Leone
Tid i befattningen
1 december 1982–4 augusti 1983
President Sandro Pertini
Företrädare Giovanni Spandolini
Efterträdare Bettino Craxi
Tid i befattningen
17 april 1987–28 juli 1987
President Francesco Cossiga
Företrädare Bettino Craxi
Efterträdare Giovanni Goria

Tid i befattningen
16 juli 1953–12 januari 1954
Premiärminister Alcide De Gasperi
Företrädare Mario Scelba
Efterträdare Giulio Andreotti
Tid i befattningen
28 juli 1987–13 april 1988
Premiärminister Giovanni Goria
Företrädare Oscar Luigi Scalfaro
Efterträdare Antonio Gava

Tid i befattningen
1 juli 1958–15 februari 1959
Premiärminister Amintore Fanfani
Företrädare Giuseppe Pella
Efterträdare Giuseppe Pella
Tid i befattningen
5 mars 1965–30 december 1965
Premiärminister Aldo Moro
Företrädare Aldo Moro
Efterträdare Aldo Moro
Tid i befattningen
23 februari 1966–5 juli 1968
Premiärminister Aldo Moro
Företrädare Aldo Moro
Efterträdare Giuseppe Medici

Tid i befattningen
26 juli 1951–16 juli 1953
Företrädare Antonio Segni
Efterträdare Rocco Salomone

Född 6 februari 1908
Pieve Santo Stefano, Toscana
Död 20 november 1999 (91 år)
Rom
Gravplats cimitero Flaminio
Politiskt parti Kristdemokraterna, Italienska folkpartiet

Amintore Fanfani, född 6 februari 1908 i Pieve Santo Stefano, Toscana, död 20 november 1999 i Rom, var en italiensk politiker, medlem av Nationella fascistpartiet från början av 1930-talet.[1] Efter kriget representerade han Democrazia Cristiana som parlamentsledamot 1948–1968 och därefter senator och ordförande i senaten 1968–1973.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Fanfani avlade examen i ekonomi 1932 vid Università Cattolica i Milano. Han var författare till ett antal viktiga arbeten om ekonomisk historia inriktade på religionens och kapitalismens utveckling under renässansen och reformationen i Europa. Hans viktigaste akademiska arbete, publicerat 1934, hade titeln Cattolicesimo e protestantesimo nella formazione storica del capitalismo.[1]

Fanfani var en av de mera välkända italienska politikerna efter andra världskriget och en central person inom den italienska kristdemokratin och var dess generalsekreterare 1954–1959 och 1973–1975.

Han var arbets- och socialminister i tre olika ministärer 1947–1950, jordbruksminister 1951 och inrikesminister 1953. Utrikesminister var han åren 1965 och 1966–1968. Han var premiärminister (Presidente del Consiglio dei Ministri) sex gånger:

  • 18 januari 1954 – 8 februari 1954
  • 1 juli 1958 – 15 februari 1959
  • 26 juli 1960 – 21 juni 1963 (två regeringar)
  • 1 december 1982 – 4 augusti 1983
  • 17 april 1987 – 28 juli 1987

Han genomförde 1962 apertura alla sinistra – öppningen åt vänster – genom att låta de kristliga demokraterna ingå i en regeringskoalition med den socialistiska högerflygeln. Detta samarbete utgjorde grunden för alla regeringsbildningar i Italien fram till Andreotti-ministären 1972, då på nytt endast borgerliga partier ingick i regeringen.

Fanfani såg den korporativa staten som ett ideal och i vad han kallat ”en tillfällig avvikelse” vände han sig till fascismen. Han försökte aldrig dölja sina fascistiska kontakter, men till skillnad från många landsmän tillstod han att han haft fel.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter[redigera | redigera wikitext]