French
DeutschAfrikas avkolonisering – Wikipedia
Afrikas avkolonisering följde på andra världskriget då de koloniserade folken propagerade för självständighet och de koloniala makterna drog sig tillbaka från Afrika.[1]
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Under Kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet delade de europeiska makterna upp Afrika och dess naturresurser mellan sig, bland annat vid Berlinkonferensen 1884-5. 1905 kontrollerades i princip hela Afrika av europeiska styrkor; det var enbart Liberia och Etiopien som var självständiga. Storbritannien och Frankrike kontrollerade störst områden, men även Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal hade kolonier i Afrika. Denna kolonialism och imperialism ledde till bestående men för Afrika, med förlust av naturresurser som guld och gummi, ekonomisk ödeläggelse, kulturell förvirring, geopolitisk uppstyckning och politiskt förtryck. De europeiska länderna ursäktade ofta sitt beteende med hjälp av teorin om den vite mannens börda (begreppet härstammar från en dikt av Kipling), där det ansågs vara européernas skyldighet att "civilisera" de afrikanska folken.
Orsaker[redigera | redigera wikitext]
Under andra världskriget hade invånarna i kolonierna stridit för sina kolonialmakter mot en okänd fiende, men utan att ett ord andats om självständighet för de afrikanska nationerna. De sydafrikanska premiärministrarna Henrik Verwoerd och B.J. Vorster stödde Adolf Hitler medan de flesta guvernörerna i de franska kolonierna var lojala mot Vichyregimen fram till 1943. Tysk krigspropaganda spelade roll i dessa brittiska koloniers motstånd mot brittiskt styre.
Det japanska imperiets erövringar i Fjärran Östern ledde till brist på råvaror som till exempel gummi och olika mineraler. Dessa råvaror fick då i stället hämtas från Afrika, vilket ledde till ökat välstånd för många i kolonierna. Då de europeiska farvattnen patrullerades av ubåtar, som ledde till att sjötransporter var riskfyllda, fanns det även ett incitament för att förädla råvarorna på plats i Afrika och flera lokala industrier grundades. Runt dessa industrier växte det upp nya städer och redan existerande städer blev ofta mycket större. Med en växande stadsbefolkning och industri utvecklades fackföreningar och dessutom så ökade läskunnigheten hos stadsbefolkningen, vilket i sin tur ledde till framväxten av tidningar, som ofta var förespråkare för självständighet.
1941 möttes den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill för att diskutera världen efter kriget. Resultatet av deras samtal var Atlantdeklarationen. Roosevelt krävde att i denna deklaration skulle inkluderas koloniernas autonomi. Direkt efter kriget så ansågs de afrikanska kolonierna vara "barn" och "omogna" och därför infördes demokratiskt styre enbart på lokal nivå.
Under 1930-talet hade kolonialmakterna stött en liten elit av ledare som hade utbildats i västerländska universitet. Bland dessa afrikanska ledare återfinns många nationalister som Kenyatta (Kenya), Kwame Nkrumah (Guldkusten, Ghana), Léopold Senghor (Senegal) och Houphouët-Boigny (Elfenbenskusten) vilka sedermera blev ledare för självständighetssträvandena i sina respektive länder.
Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]
Det brittiska imperiet byggde till stor del på indirekt styre och åtskillnad mellan koloniserade och kolonisatörer. Det franska imperiet var mer centraliserat och inriktat på assimilation. Det ledde till att frigörelsen från Frankrike ofta blev våldsammare, illustrerat av till exempel Algeriets frigörelsekrig.[2] I vissa nybyggarkolonier fanns det bland nybyggarna ett utbrett missnöje mot införandet av ett demokratiskt styressätt.
Afrika efter avkoloniseringen har kännetecknats av politisk instabilitet, ekonomisk katastrof och en tung skuldbörda.
Tidslinje[redigera | redigera wikitext]
1 Det spanska kolonialstyret över Västsahara tog de facto slut när territoriet delades mellan Mauretanien och Marocko (som annekterade hela området 1979) och den utropade självständigheten av Sahariska arabiska demokratiska republiken är till dags dato ineffektiv. Eftersom Spanien inte har någon legal rätt att ge bort Västsahara, så anses enligt internationell rätt territoriet fortfarande vara under spanskt styre; men det styrs de facto av Marocko.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Decolonisation of Africa, 20 februari 2022.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Engelska Wikipedia anger följande källa: Birmingham, David (1995). The Decolonization of Africa. Routledge. ISBN 1857285409.
- ^ Nationalencyklopedin, på internet, 3 november 2009, uppslagsord: avkolonisering
Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]
- Michael Crowder, The Story of Nigeria, Faber and Faber, London, 1978 (1962)
- Understanding Contemporary Africa, April A. Gordon and Donald L. Gordon, Lynne Riener, London, 1996
- Vincent B. Khapoya, The African Experience, Prentice Hall, Upper Saddle River, NJ, 1998 (1994)
- Ali A. Mazrui ed. General History of Africa, vol. VIII, Unesco, 1993
- Kevin Shillington, History of Africa, St. Martin's Press, New York, 1995 (1989)